People always leave

Helt galet vad fort tiden går. Jag vet att jag säger det ofta, men nu har det verkligen varit påtagligt. Sebs två veckor hos mig tillhör nu det förflutna, vilket känns en gnutta sorgligt. Tyvärr blev det ingen middag på vår 17-månadersdag som jag hade tänkt mig, väldigt få middagar överhuvudtaget med tanke på att jag jobbat största delen (11 dagar i sträck).Men vi har ändå hunnit med en middag på Huber-Bräu (dit tar vi alla på deras första kväll), en tacokväll, en wok-kväll och skidåkning. När jag inte åkt skidor med de andra har jag antingen sovit, spenderat tid på McCaféet med en Chailatte,tagit långa (vår)promenader, varit med Hanna och träffat Sofia, eller upptäckt både M-preis (superfräsch mataffär) och DM (butik där man kan hitta allt från hälsosam mat, till helt underbar sminkprodukter och dylikt), som vi bokstavligen bor granne med.

När han Seb hade vi ett mycket stökigt gäng britter, men lärarna var mycket trevliga. De ersattes sedan av ännu ett härligt gäng, från nordöstra Österrike, helt galna. Men nu har både de och Seb åkt, vilket känns en gnutta tomt.
People always leave, and that's pretty sad. Jag borde inte fästa mig så lätt vid saker och ting.

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0