Jag ser inga gnistor slå ifrån min egen glöd

Det visade sig att jag saknade mod, och det lilla extra som behövdes för att ge mig av på egen hand.
Hur svårt kan det egentligen vara att hoppa på ett plan, bara ge sig iväg själv? Inte alls för vissa, men jag kan ändå inte låta bli att undra om det är lättare sagt än gjort? Hur många utav de som sagt, åk, du kommer ångra dig skulle gjort det själv? Jag förstår dem, men när situationen väl uppenbarar sig, blottar sig, visar sin brutala sida, hur många skulle då åkt och lämnat sig själva åt ödet? Ställa om sig, fixa allt på mindre än ett dygn? I slutändan tror jag inte att det skulle vara särskilt många. Det finns nämligen en trygghet i att vara två.

Kanske skulle jag sett det hela som en del utav äventyret, virra omkring på främmande gator, med människor som talar ett språk jag inte förstår, är det inte precis det jag är ute efter? Äventyr, nya utmaningar?

Jag ångrar mig inte för jag vet att jag inte är tillräckligt modig för att ta just det steget själv. Än. Österrike, London, Norge, det är nära för mig, Tokyo är långt.

 

Det känns tungt, sorgligt att det inte blev som vi tänkt oss. Att jag inte sitter på flygplatsen i Wien i skrivande stund är inte det stora problemet, utan månader av planering, att finna modet att våga åka, förväntningar att inte bygga upp det för mycket, utan att hitta någon balans, gå genom alla på återseenden, det är det jobbiga. Att bygga upp allt, planera igen, komma hem och intala sig själv att allt kommer lösa sig.
Att komma hem, när man mentalt förberett sig för att åka iväg.
Att omvända det negativa till att det är ok, att känna att vi inte misslyckats, utan bara har en ny spelplan. Börja spela på nytt, kunna svara på varför jag är hemma, utan att ögonen fylls av tårar. Att nöja sig med vad som komma skall under tiden, för gör jag inte det, anses det som klagande, för mycket ältandet, ja då kunde jag ju åkt själv från första början.

Så jag försöker finna energin igen, hitta gnistan. Tills dess ligger jag lågt.


Bitter tjej.

I våras var jag hos tandläkaren, det var mest tråkigt och dyrt. Dessutom hittade tandsköterskan som jag inte hatade, men ogillade en visdomstand, en visdomstand som de sedan 2009 sett vuxit helt fel, och borde tas bort. Denna information ansågs dock som onödig hösten -09, när jag fortfarande fick gratis tandvård. Nu, däremot, när det kostar skjortan av mig att gå till tandläkaren, ja då måste jag givetvis absolut operera bort den där jäkla visdomstanden.

Fem månader senare ringer de från Västervik, där min remiss skickats, fem fucking månader senare, "vi har en tid till dig imorgon, klockan halv elva, blir det bra?" En undersökning och själva operationen kommer kosta 3000 kronor, och hon visste inte ens vad felet var. Så jag fick snällt tala om för henne vad min egen tandsköterska sagt; att visdomstanden växer snett och trycker på tänderna framför.

Vet ni vad? Jag ska på födelsedagsfika imorgon istället, och om två veckor åker jag till Japan. När jag sedan upplevt världen, ja då ska jag till Västervik i april och påminnas hur tråkigt det är hos tandläkaren. Dumt kan tyckas, men jag känner inget av tanden. Än.
Ja, och så ska jag förstås vara hemskt duktig på att ta hand om min visdomstand.


FML

Hade jag varit mulat hade följande hårscenario aldrig ägt rum. Jag hade  inte varit det minsta bitter, och helt förstörd för att mitt hår ser förjävligt ut.

Idag tog jag ut mina extensions, eller vad ni nu vill kalla dem. Mitt egna affro hade vuxit till sig så fint, blivit sådär härligt tjock och långt, jag hade dessutom bestämt mig för att inte rakpermanenta det denna gång.
När jag sedan bestämmer mig för att ta tag i det, tvättar det och kommer ner, har det sakta börjat förvandlas till små dreads. Det brukar det göra när jag tvättar, så förlorade inte hoppet. När jag väl skulle börja handskas med det börjar all hopp sakta med säkert försvinna. Utväxten, det vill säga delen med det obehandlade håret är tjock som ogärs, medan resterande håret, som valt att bli dreads är tunt och fint. tillsammans bildade tuvor som var helt omöjliga att få bort. Dreads  somsagt. Och vet ni hur man får bort dreads? Jo, mina vänner man rakar bort dem, eller klipper bort dem. Inte kan jag gå runt och se ut som en kille heller! Så vi försökte rädda det lilla som gick, de kammade ut allt.

I badrummet ser det ut som någon har massakrerat en stackars pudel, mitt huvud är ömt, och allt hår ser ut som en affroperuk.
Har gråtit lite, eller ja... Jag har gråtit floder. Inte för att hela processen gjorde djävulskt ont, utan det faktum att jag aldrig i hela mitt liv kännt mig så ful. Jag har inte haft så här kort hår på år och dagar, och vill helst krypa ner i min säng, ligga i fosterställning och tycka synd om mig sälv.
Ironin i det hela? Att syster precis innan det hela sker avundsjukt talar om hur fint tjock, långt hår jag har fått.

Och ja, jag vet att det växer ut....  Om typ 6 år.

Förnuft

I min älskade Paulo Coelho-kalender är temat för Augusti, förnuft, där hittade jag detta citat ur Handbok för ljusets krigare:
"Skäms inte för att tillfällgt dra dig ur striden om du märker att fienden är för stark. Det viktiga är inte den enskilda drabbningen, utan hur kriget slutar."

Det är fruktansvärt lätt att döma andra, kritisera och undra "hur fan tänkte han/hon nu?", jag är nämligen otroligt bra på det till och från. Det som skrämmer mig är när jag plötsligt inser att jag blivit en utav dem som jag tidigare så starkt kritiserat, inte klandrat, men undrat, försökt förstå varför vissa situationer utvecklas som de gör, ännu värre, varför de inte gör något åt själva situationen. Nu frågar jag mig själv vad hände?
Rädsla? På gott och ont, precis som att ha sunt förnuft möjligtvis, jag förlorade mitt på vägen, men när jag återhämtat mig, ja då kommer jag minsann vara starkare än någonsin.

The Good & The Bad

Jag tänkte dela med mig av min dag för er, och eftersom livet inte är en dans rosor, tänker jag tala om för er hur hemsk min dag blev efter mitt tandläkarbesöket. Dagen som började så rackarns bra med ett besök hos underbara Frida och Pixie, drog jag mig till tandläkaren,där dagen snabbt vände.

Hos tandläkaren gick själva undersökningen alldeles utmärkt, tog knappt tio minuter, rena, fina och friska tänder. Jag antar att det goda var absolut tvunget att jämnas ut, så tandsköterskan tvingade in en liten platsbit med hårda kanter längst bak i min mun, i ungefär tio minuter, vilket kändes som en hel evighet. Det gjorde så ont att tårarna var nära, och när jag trodde att det värsta var över, då tryckte hon ytterligare lite hårdare. När hon sprungit fram och tillbaka ett bra tag talar hon om för mig att min visdomstand växer alldeles fel, otroligt snett faktiskt, så den måste bort. Kostnad? Jo, 2500 spänn! Det är en halv biljett till Kenya!
Det värsta? De har sett hur visdomstanden vuxit till sig sedan 2007, utan att tala om något för mig, och jag var där så sent som 2009,(detta efter att jag frågat henne när den börjat synas på röntgenbilderna, då jag kände den förra sommaren). Så jag passade på att skälla ut tandsköterskan rejält. Hon ansåg att tandregleringen i Oskarshamn var skyldiga, underligt tycker jag med tanke på att jag inte varit där sedan jag slutade 9:an, så jag skällde ut henne lite mer, för sån är jag.

Och till den delen som kändes betydligt bättre:

Vi tog en promenad, och på Sibylla träffade vi på fin fina Ellen

Så här mycket älskar Pixie katten!


-

They say "forgive and forget", I'm not sure I could.

I simply remember my favourite things, and then I don't feel so bad.

Brev från Polisen

"Sylvia, du har får brev från Polisen" fick jag höra mitt i sorteringen. Spännande kan tyckas, men inte! Det var åtminstone det jag tänkte, hur roligt kan ett brev från rikspolisstyrelsen, ett registerutdrag vara, när jag vet att jag inte har någon anmärkning? Sen öppnade jag det där himlans brevet.
Mitt förnamn är felstavat. FAIL!
Och inte är det jag som skrivit fel kan jag tillägga! Detta vet jag efter att ha svurit lite för många gånger, brutit ihop, och ropat ut bajs på allt ett par gånger, inte särskilt moget.

Hur i hela friden lyckas de stava Sylvia, Syliva, när det står rätt i två bifogade filer, varav ett är en kopia av mitt pass. Blev så paranoid att jag fick dubbelkolla om det verkligen stod fel i mitt pass!?
Men icke! Jag har skrivit rätt på alla ställen där mitt namn dyker upp, tydligt med versaler.
Katja Alatalo däremot, hon har skrivit jävligt fel!

Vad har bokstäver emot mig?

Skjut mig!

Känt mig lite småkrasslig den senaste veckan, men igår natt övergav mitt immunförsvar mig helt. Jag har nog inte sovit, och mått så här dåligt på år och dagar. Det är värre än magkramperna i Österrike, som medförde en remiss till att se om mina inreorgan mådde ok, och det är i stort sett i samma klass med den gången jag hade malaria, bortsett från att jag inte har ont i mina leder och ligger med 40-graders feber.
Sprängande migrän, illamående, och hostattacker, mina lungor och gör så fruktansvärt ont också. Jag hatar mitt liv förtillfälet, och hade gärna varit hemma hos mamma. Visst är det tillåtet att tänka så, när man är sjuk?

Vet ni hur hemskt det är att flyga när man är sjuk?
Så jag tröstshoppade två par glasögon (2 till priset av en) här, som väntar på mig när jag kommer hem, om en sisodär 11 dagar.

Nunna med en touch av mormon/amish alt. städerska

Jag har alltid fått höra att jag aldrig skulle passa som nunna(!) Nu vet jag att alla dessa (kloka) människor som kläckt ur sig detta, varenda gång jag påstått att jag ska bli nunna har otroligt rätt.
Jag är helt enkelt alldles för beroende av shopping (och andra materiellating) för att kunna nöja mig med en helsvart lång klänning, med låt oss kalla det vita accessoarer. Detta vet jag med all säkerhet, efter första dagen på jobbet, vilket är otroligt sorgligt med tanke på att våra "utstyrsel"  mer liknar (första alternativet är det mildaste) än något snyggt taget från 50-talet.

1. en begravningsklänning, valt utav någon helt utan stil
2. en dräkt tillhörande en nunna, utan den vita huvud-grejen, istället har vi ett svart hårband med vit spets.
3. något taget från amish- folket.
4. Mormon-klädsel, vilket kanske hamnar i samma grupp som ovanstående?

Jag vet inte riktigt hur något av det ovannämnda bidrar till att inte bryta den så kallade illusionen i parken... Men så ser vi ut på jobbet. En blandning av en nunna/städerska/mormon.
Det kunde ha varit värre antar jag, typ sommar och 30 grader varmt, men än så länge är det grått, vilket innebär att jag slipper svettas i den svarta, ankellånga, tjocka klänningen.  Istället kan jag trippa över kanten, lyckas undkomma att spilla på någon utav gästerna, och alla förutom jag får ett gott skratt! Lite krossat porslin, vad jag det? ;D Det må vara så att jag möjligen överdriver en aning, men med det långa vita förklädet skulle jag praktiskt taget klädmässigt passa in med Amish-folekt.
Yes, kära vänner, så ligger det till, jag håller hus på Restaurang Linnéa numera och har just avklarat min första dag.

Peace!


-

Hakuna Matata (...)

Vart är logiken?

Vaccineringen började redan vecka 42, och då fick de som jobbar inom sjukvården, och högriskpatienter ta den. Eftersom min mor jobbar inom vården, har hon redan tagit sprutan, men jag tillhör alltså inte den gruppen.
Vecka 45 har de som är gravida, och "övriga riskpatienter", dvs de som har kroniska sjukdomar chans att vaccinera sig. Veckan efter det får barn mellan 3-18 genom BVC, och skolhälsovården också vaccinera sig. Men jag faller inte in i någon av dessa grupper, jag placeras inom "Övrigt", och får enligt telefonsvararen vänta till mitten av December. (Vilket är för sent)

Jag har nu ringt tre olika samtal, varav den första sjuksköterskan inte kunde svara på min enkla fråga. Jag blev sedan uppringd, och blev ännu mer förbannad. Enligt denna sjuksköterska får jag i princip skylla mig själv att jag inte är hemma i mitten av December. Hon tyckte ändå att jag skulle ringa till vaccinationsmottagningen (som förövrigt endast har öppet 2 dagar i veckan). Där fick jag lyssna på en telefonsvarare som visserligen ger mig information (samma som sjuksköterskan innan), men jag får ändå inget svar på min fråga. Det enda jag kunde göra var att lämna mitt namn och telefonnummer, så skulle de återkomma om 1-2 veckor.

Vad exakt är det jag vill ha svar på? Jo, om jag kan ta sprutan innan jag åker, trots att jag inte jobbar inom sjukvården, att jag inte är kroniskt sjuk, gravid, eller mellan 3-18 år.
Istället får jag alltså "skylla mig själv" för att jag planera att åka utomlands.
Logiskt?

Jag hinner inte bli kroniskt sjuk, inte få jobb inom sjukvården, jag vill inte bli gravid, och jag kan inte backa tillbaka tiden så att jag är 18. -_-'
Osis.

Thanks for nothing

- Vårdcentralen Vimmerby
- Hej, jag ringer angående den nya vaccinationen, jag ska åka utomlands i slutet av novemnber, och undrar om det finns någon möjlighet för mig att ta vaccinationen innan.
- Vilken vaccination menar du?
- Ehm, den nya som kommit, mot svininfluensan.
- Aha, det kan jag tyvärr inte svara på, så jag kopplar dig vidare.

Väl vidarekopplat, är det en maskinröst, som undrar om jag
1. Vill beställa tid till vaccination
2. Förnya vaccination

Jag ville ju bara ha svar på om jag kunde ta vaccinationen innan jag åker eller inte. Är det så svårt att svara på?

Hello missing money

I vanliga fall betalar jag mer än gärna med kort, men helst kontanter, eftersom man verkligen känner hur pengarna försvinner, till skillnad från när jag använder kortet..
På internet, blir det faktura, känns bättre tycker jag, då inga pengar dras, förrän man sett själva varan. Igår kunde jag dock inte välja att betala med faktura, på Stadium, utan valen stod mellan postförskott eller betala med kort . Jag försökte, men fick felmeddelande, och ingen bekräftelse på köpet.
Efter att ha försökt några gånger (med felmeddelande, och inga bekräftelse på mailen), bestämde jag mig efter mycket om och men att välja att betala via postförskott, vilket innebär att utöver summan av varorna jag köpt, betalar jag fraktavgift, plus en serviceavgift på 40 kr, till posten. Ok, låt gå tänkte jag...
Om det inte hade varit för vad jag såg på konton för en liten stund sedan! Ett belopp på 446 kr har dragits, utan någon bekräftelse, plus att som det ser ut nu, måste jag betala ytterligare en summa på 486 kr för att hämta ut paketet på posten, bestående av något så tråkigt som  2 set av underställ.
Behöver jag ens tala om att jag är jävligt förbannad, trots billiga underställ?!
Enda sättet att kontakta stadium är genom att fylla i ett jävla formulär. Sagt och gjort, nu återstår det att se vad som händer.


Those little things

Tröttast i världen, opepp på det mesta, och jag fick jobba med någon jag inte är särskilt förtjust i. Till råga på allt, visar det sig att hela, ja hela familjen ska iväg på minisemester, imorgon. Jag har inte körkort, och slutar vid fem. Detta gör mig mindre pepp på morgondagen. Hur fan ska jag ta mig hem? ;D Dessutom ska redan 2/7 i familjen åka ner till Kenya, om sisodär 3-4 veckor, UTAN mig.
Småsaker som sker precis efter varandra, utan någon positiv inverkan gör mig mindre glad. Kanske går det över om jag sover?
Ja, jag ska försöka.
God nattt!

A day in Hell

Sover helt enkelt inte bra när jag inte har Seb bredvid. Mycket skumt, och otroligt smärtsamt att gå upp när väckerklockan ringde, då jag självfallet hade lyckas somna av utmattning. Befann mig i stan redan vid halv 10, och fördrev tiden med att fixa lite småsaker innan festivalen, och chillade på bibblan innan jag började jobba vid halv ett.
När jag kom till jobbet var det kaos, kaos, kaos. Långa köer, mycket disk, all dricka hade tagit slut, och tillslut fanns det inte ens tillräckligt med tallrikar eller skålar som maten serveras i, utöver detta tog puckarna även slut. ni vet, de som piper och blinkar när maten är klar. Utan dem är både vi i servisen och de i köket ganska handikappade.
Mitt i det hela, blir det kolsvart i hela restaurangen (och resten av parken för den delen) Åskan slog ner (fick jag reda på senare) så disken slutade, kassorna la av, köket kunde inte fixa mer mat, och vi kunde inte diska. PANIK. Efter vad som kändes som alldeles för lång tid kom strömmen tillbaka.  Tack gode gud för det. Men stressen var givetvis inte slut för det. Strax efter klockan sex, efter alldeles för lite mat och dricka fick jag och Emma blodsockerfall. Yra, och illamående, men kunderna väntade.

Nu är jag äntligen hemma! Slutade vid 20.00, och har nog aldrig uppskattat en biskivi och en 7up så mycket som ikväll. Och nu sitter jag och trycker i mig en massa mat från grillbuffén. Vore inte helt fel att krypa ner och lägga sig nu, men jag måste packa!!!
För jag ska på Hultsfredsfestivalen!!
Är dock inte särskilt pepp än. Men det ordnar nog sig. Får se hur bra det går med packningen.

Pissed off!

Jag är trött, och irriterad, Försöker komma underfund med vilket som är värst, utan vidare framsteg.
Jag lät bli att köpa ett nytt batteri igår, tänkte att jag kunde pröva med pappas. Han satte sedan i mitt batteri i hans mobil, och började ladda den. Detta med framsteg. Underligt tyckte jag, så jag satte i hans i min, och efter dryga 10 minuter började skärmen blinka, och den där underliga texten dök upp igen;
"Allvarligt fel
Avbryt laddningen
Använd inte telefonen
Kontaka Sony Ericssons Call Center"

Det är alltså mobilen det är fel på, inte batteriet. kul kul.
Jag kan fortfarande inte ta emot sms heller. Utöver detta är mobilen köpt i Jönköping, och jag befinner mig inte där nu på ett bra tag. Jag vet inte ens vart garantin ligger, med tanke på att det mesta av mina saker står i diverse lådor, lite överallt.
Förbannad.

Strange!

Jag har inte kunnat skicka sms sedan igår kväll. Någon gång inatt när jag sedan läste i sängen, började mobilen plötsligt blinka, och på skärmen kunde jag läsa följande;

Allvarligt fel
Avbryt laddningen
Använd inte telefonen
Kontaka Sony Ericssons Call Center


Typ aha? wtf! Vad gör jag nu? Innebär det att mobilen har gått sönder igen?/kommer att gå sönder?
Varför, varför just mig?
Och jag som skulle sova bort hela förmiddagen.
Trodde till och med att jag kanske möjligen hade drömt det hela. Men nepp.
Jag kan fortfarande inte skicka sms, jag kommer dock ut på internet. Vet inte om jag kan ringa än, ska kolla det. Behöver jag ens tala om för er hur oglad jag är?

FAIL!!!

Vad behöver man om man ska åka utomlands?
Jo, det underlättar om man har ett pass.
Har jag det?
NEJ.
Vart ligger det?
Hemma i Rumskulla, bland alla andra pass.
Kommer jag hem? nope.
Och vi åker på söndag.

Vilken tur att Linda kommer imorgon.
x-antal påminnelser så att jag kommer ihåg att påminna mamma, som påminner pappa, som i sin tur MÅSTE komma ihåg att ta med sig passet till Linda.

I want something that I want

Efter att ha skällt ut en stackars, SIBA-anställd, som förövrigt verkade helt felplacerad, bestämde jag mig för skälla ut honom ytterligare lite till. Jag skyller detta på den hemska klassiska musiken som blev mer aggresiv för varje minut som gick, innan jag kom fram.
Straxt efter att jag ringt, får jag ett sms om att reperationen är klar, och mobilen kan hämtas, detta sms:et skulle jag alltså ha fått för en vecka sedan. Några timmar efter detta, blir jag uppringd av en ännu en SIBA anställd, som personligen ber om ursäkt för all information som varit fel, och för att det dröjt så länge. I samband med detta, frågar han om jag inte fått ett färdigmeddlenade angående mobilen. Vilket givetvis gjorde mig upprörd. Jo, svarade jag lite smått bittert, men sms:et skickades EFTER att jag stått och skällt ut hans medarbetare, och inte för en vecka sedan.
Så nu ska jag bara hämta den, förhoppningsvis håller den ett tag.

Idag har jag spenderat dagen med att slänga alla mina IB-papper, och liknande som jag samlat på mig under de här tre, nästan fyra åren. 3 fulla ICA kassor blev det, och en otroligt lättnad. Dessa ska nu till pappersinsamlingen, men tänkt vilken fin, stor brasa jag skulle kunnat göra?! Samtidigt kunde jag inte låta bli att tänka på alla stackats träd som dött. Så för miljöns skull, blev det pappaersinsamlingen.
Sedan blev jag alldeles trött och bänkade mig framför Tyra Banks Show. Resten av dagen fortsätter nog i samma stil, med små inslag av psykologipluggande. Ekonomiarna är nu HELT klara med IB, och jag känner mig en gnutta avundsjuk, men om 10 dagar är det min tur. Tio dagar.

Imorgon bär det av till Växjö, med tjejerna, för att hälsa på denna söta, underbart vackra, lilla flickan, Michelle. Snytlar hos Linda över natten, och åker till jkpg över dagen, fixa presentgrejen, ett besök på afroshopen och sedan hämta min mobil!

Misslyckad hemresa

Med tanke på hur få tågresor jag har kvar, antar jag att jag inte ska förvänta mig att de ska gå smärtfritt. Idag, stod inte tåget vid perrongen 10 minuter innan avsedd tid. Strax innan 16.30 meddelas det genom högtalarna, att det uppkomit lite problem med tåget, men att de skulle återkomma. Tio minuter, en kvart senare stod det fortfarande inget tåg. Högtalarna meddelar denna gång att tåget ersätts av bussar. Resenärerna  får ingen mer information. Jag vet i det här skedet alltså ingenting om vart dessa bussa står, när de åker eller till vilken destination.
Det var bara att följa stömmen av folk, vilket slutade med att jag hamnade mitt i folkmassan. Med min packning och min längd, blir människorna omkring mer som en jättelik mur som förhindrar mig från att se och höra den informationen jag behöver. När vi sedan får reda på vart bussarna går, känner jag hur massan rör sig, och jag slukas av dem, ännu en gång. Lagom kul.
Nu känner jag hursomhelst till alla småvägar, till alla småställen mellan Nässjö och Mariannelund, vad det nu ska vara till nytta. Men nu är jag hemma i alla fall, och jag har fått prata med Seb.

Morgondagen inleds med att ringa upp SIBA för att skälla ut dem lite.


den fulsöta klänningen!
Jag kan säkert hypnotisera folk med klänningen xD
Utöver det, är den liksom så ful-söt.


Tidigare inlägg
RSS 2.0