London kvällstid

Jag har inte firat jul hemma på två år, och denna jul blir min tredje som jag missar. Lite sorgligt, men å andra sidan har Jul inte varit min grej på väldans många år. Jag kände dock en gnutta hopp när jag strosade runt på Oxfords gator för några veckor sedan, för vem kan låta bli att inte få lite julkänsla och längtan när gatorna är upplysta och ser så här mysiga ut?

Min sista kväll i London spenderades bland annat på Primark, Forever 21, Urban Outfitters och Topshop. Önskade lite smått att jag hade mer pengar än vad jag hade.


Drog till Picadiily, fascinerades av alla människor, och iakttog fina par som kikade på underbara bakelser. Drömde mig bort lite smått.

Min tid i London avslutades sedan med middag med resten av Yoyos familj, innan det var dags att åka tillbaka till Sverige igen.

Up, up and away


Höga höjder och levande statyer skrämmer mig.

V ställde oss bland alla andra människor i kön.

Vi skulle nämligen upp i världens största pariserhjul, London Eye som invigdes i mars 2000, designat av paret David Marks och Julia Barefield. Hjulets design användes som en en slags metafor för att markera slutet av 1900-talet, och början på det nya millenniet.

Det finns 32 sådana här kapslar på hela hjulet, och varje kapsel väger en sisådär 1 ton.

Så här ser en liten bit av London ut upifrån, rätt mäktigt om ni frågar mig. Vid fint väder kan man nästan se 40 km bort. Jag är höjdrädd, så jag var en gnutta skeptiskt till vad jag gett mig in på. Men blir man bjuden, ja då kan man inte tacka nej!

Hej hej, så här glada ser vi ut högt upp i luften.

En trevlig herre hjälpte oss att föreviga det hela med en bild. Snällt.

Theo käkade upp Big Ben. Jag ifrågasatte det inte. Blev mest lite yr av den höga höjden så fort jag närmade mig glasfönstret eller tittade ned. Det är ju trots allt det största hjulet, vilket innebär att man hamnar relativt högt upp. När färden var slut efter ungefär en halvtimme såg vi en kortfilm om London Eye, i 4D (på mark) coolt tyckte jag, om filmen alltså, inte markdelen.

Camden Market

Både första och andra gången jag befann mig i London lyckades jag missa Camden. När jag tänker efter förstår jag inte hur det är möjligt, det finns så rackarns mycket att se!


Camden ligger norr om Westminister, och det är supersmidigt att ta sig dit. Lite mindre folk under veckorna och helt smockfullt när helgen kommer. Det går att hitta precis allt möjligt här, det finns smyckesstånd, kläder, tatuerings och piercingsstudion för de som är extra äventyriliga, pubar, restauranger, matstånd med smaker från världens alla hörn och allt annat du kan tänka dig.

I någon av alla gränder finns det något som passar alla, tro mig. Här hittade vi T-shirts som fick oss att tänka på Sheldon från The Big Bang Theory.

Somsagt, det går att hitta precis allt i Camden. Om du kan pruta är det ett extra plus, är du student och kan pruta är det ännu bättre!



Smycken jämte alla matstånd. Alla dofter får dig att bli hungrig. 

Stable Market är sjukt häftigt! Siri, jag tror att du skulle trivas här inne :)

Hur häftigt är inte det här?


Ja, och så blev vi förstås hungriga, finns en himlans massa god mat, hopplock av lite mexikanskt, eller kinamat, eller indiskt för ynka fem pund, eller en slice pizza kanske? Alla hittar något som mättar.

Sedan tåg vi tunnelbanan tillbaka in till stan. Hej hej här är vi.

Mind the gap.

här och så här har det sett ut vid tidigare besök i Camden.

Havet är djupt

Fortsatte dag två på bland alla fiskar på Sea Life Aquarium, jag fastade lite smått för maneterna, tyckte de var lite magiska!

Kolla hur fridfullt de svävar omkring.

Ja, och så skiftande de färg så fint med ljuset.

De andra fascinerades mer utav stingrockorna.

Hej hej fiskar, och hajen där! Ser ni den?

Den här fisken stirrade lite ont på mig.

Medan denna fiska glimrade fint.

Gick sedan vidare till den kallare delen av visningen!

Pingvinerna var så rackarns söta. Sen tänkte jag på filmen Happy Feet och blev lite ledsen över de instängde pingvinerna. Samlade mig lite smått, och när det slutat regna hade det hunnit bli kväll i London, så här mysigt såg det ut;


From Baker street to Westminister


Efter Madame Tussaud's strosade vi runt i de lite finare delarna av London, drömde oss bort bland de finaste lägenheterna och de dyra bilarna med privat chaufförer.

Trött i benen, så vi tog en liten paus.

Britterna kör på fel sida, tackavetja de här små tipsen på vilket håll man ska kolla på innan man korsar vägen.

Gick förbi Hyde Park och såg denna söta, lilla ekorre bland alla höstlöv.

Finns så himlans många fina statyer lite här och var i London. Här ovan ser ni Quadriga, Wellington Arch. Vi gick även förbi Memorial Gates, riktigt fint i höstfärger, jag glömde fota.

Hamnade sedan vid Buckinghamn Palace, en till paus tyckte våra trötta ben och många andra.

Ingen Drottning i sikte, däremot häst och vagn som besökte slottet.

Vi poserade lite fint framför slottet innan vi gick vidare till Sea Life Aquarium.

Madame Tussaud's


Andra dagen möttes vi upp vid Baker Street och ställde oss i den långa kön, vi skulle nämligen kolla in Madame Tussauds, som grundades av av vaxskulptören Marie Tussauds som föddes i Frankrike för en himlans många år sedan.

Vanja hade varit där tidigare, det var däremot min första gång.

Tova och Effron

Stor Shrek, liten Sylvia!

Byggnaden är uppdelad i olika avdelningar, gamla kungar och drottningar, världsledare, politiker, sportkändisar, artister, Hollywoodstjärnor, kända mördare, eller som här Einstein.

Hängde med dessa coolingar.

The King of Pop!

Lady Gaga!

Men of Peace

På andra sidan rummet stod dessa män.
Det fanns även en läskig del, med gamla mördare och en annan del med läskiga riktiga människor som skrämde folk. Det hela avslutades sedan med en tidsresa från Englands tidiga dagar, till nutid. De flesta dockorna är riktigt lika personerna, helt fantastiskt!

Streets of London

Skaffade mig ett nytt Oyster kort, och var därmed redo för en ny dag!
London är så rackarns mysigt med dess byggnader tycker jag. Förmiddagen började med ett besök på en Gentlemen's Club i närheten av Hyde Park som Yoyo praktiserade på förra året, det var så vackert där inne, men jag vågade inte dokumentera. Där hänger hursomhelst alla rika, lite finare människor.

Picadilly är inte så mycket mer än det här, bra mötesplats dock. Kom till ängeln liksom.

Vad kan det vara för folksamling tänkte vi, och bestämde oss för att utforska det.

Ståtliga hästar, röda tofsar på hjälmen måste dokumenteras ansåg jag.

Promenerade sedan vidare mot Westminister, där denna coola hyllning till kvinnorna från andra världskriget stod.

Fint väder, London Eye i bakgrunden, och musik!

London Eye är riktigt mäktig! Största pariserhjulet i hela världen till och med. Vi åkte upp i det, men det ska jag berätta mer om en annan dag.

Lunchade i China Town, välbehövligt må jag säga.

Bodde somsagt i Kings Cross, och där fanns Platform 9 3/4. Ja, till skillnad från mig lär ni väl veta att det är från Harry Potter.

Dagen avslutades sedan med en kvällsfika på Starbucks. Bra första dag i London.

I bought a ticket to the airport in Stansted It felt like I was home

I tisdags drog jag till London, varför inte tänkte jag, hoppade på ett tåg, sedan buss och avslutningsvis planet till London. Tog mig till Liverpool station, där Yoyo mötte mig och hamnade sedan i Kings Cross på hostelet Clink 78.


Hostelet var ett 200 år gammalt rådhus som de byggt om, skit häftigt!


Taket var lite smått magiskt tyckte jag, och det stod så himla många bra citat lite överallt.

"Tourists don't know where they have been, travellers don't know where they are going."

"Every Saint has a past and every sinner has a future" - Oscar Wilde

"Internet Courtroom (write your own story from the place that inspired Charles Dickens to create Oliver Twist!)" Hur coolt är inte det?

Ute i receptionen fanns det fler citat.
"Sits he on ever so high throne, a man still sits on his bottom" - Montaigne

"All men should strive to learn before they die, what are you running from, and to and why" - James Thurber

Och så här kunde väggarna på "tjejrummen" se ut. Super häftigt hostel!

Det kallas London-abstinens

Jag har drabbats om London-abstiens, den allvarligaste någon någonsin kan få. På riktigt.
För några dagar sedan kom jag över den här bloggen, och sedan dess har abstinensen grott i mitt inre. Känslan av att åh, där har jag också varit, och så kommer alla minnen tillbaka.

Jag vet att jag snart åker till Japan, men det är på något sätt inte tillräckligt snart (eller så har jag bara inte insett det ännu). Dessutom är Tokyo inte London, även om det vore hemskt onödiga utgifter. Men jag vill så gärna strosa runt på Oxfords gator, ta tunnelbanan till Westminister och till Bayswater, känna alla världens dofter i Camden och allt annat jag inte kan göra där.  Åh, vad jag vill till London.



Hoppas du är allt!

Strax efter min födelsedag fick jag ett kort från andra sidan jordklotet där det stod "Hoppas att reseplanerna går bra! Nervös? Förväntansfull? Lycklig? Hoppas du är allt!" Madde är fantastiskt, det var och är nämligen precis det jag behövde höra.

Jag förstår att jag måste vara realistiskt, tänka ett steg längre, men ibland vill jag faktiskt inte det. Jag vill kunna känna alla de där känslorna M nämnde och samtidigt känna wow, häftigt, JAG ska verkligen iväg och utforska världen, istället för "borde du inte ta körkort?", "när ska du börja studera?" eller "Kambodja?! Va, fan, dit skulle jag inte ens åka om jag fick betalt".
"Ibland kommer det som ett brev på posten, dom där orden som sårar och bara får en att gå från hundra till noll." (Teres)

Idag är en sådan dag då jag inte bryr mig ett skvatt om de där kommentarerna, inte ett dugg faktiskt. Jag är nervös, jag är förväntansfull, och ja till och med lycklig. Jag avundas och beundrar er som verkar veta precis vad ni vill med ert liv, ni som har ett år kvar av er utbildning, ni som verkar ha ett stadigt liv, men vi är olika, och jag är inte du.
Så just idag ska jag vara extra stolt, ge mig en klapp på axeln, och tänka, fy sjutton vad bra jag är som vågar. När det passar kommer jag befinna mig där ni är nu, men tills dess vill jag lära mig om nya kulturer, lära känna nya människor, prova nya maträtter, känns nya dofter strosa på gator jag aldrig gått tidigare, i en ny stad, höra människor prata på ett främmande språk. Ja, allt det där är precis vad jag vill just nu, inte för alltid, men just nu.


Skyll dig själv!

I måndags i Efter Tio diskuterades det om den nya Stalker-lagen som träder i kraft 1 oktober. Min uppfattning av det hela är att det alltför ofta aldrig riktigt händer någonting, trots bevis, slutar det oftast att fallen läggs ner, och ett dolt "du får skylla dig själv" ligger i luften.

Det här med att vi tjejer ska skylla oss själva ska vi tydligen ta med oss. Det är en hård miljö, så vänj dig, skaffa hårdare skinn, ta kommentarerna med en nypa salt, du är ju trots allt tjej och inget har hänt ännu, eller hur var det nu igen? Trakasserierna behöver inte alltid vara av "sexuell natur", beröringar, skämt, förslag, blickar, men det beror förstås på vem man frågar.

I restaurangbranschen förväntas vi  att le, vara attraktiva, och få gästen att må bra, bra service kallas det, och skulle det mot hända något, ja då är det bara att inse att det är en bransch med hård attityd. Vi ska tydligen skaka av oss allt, det är en del av jobbet. Och skulle man mot förmodan säga ifrån, gå till högre makter med det, ja, då ifrågasätts varför man inte kom från första början? Fin ond cirkel det där.

Let’s take the next train or the plane to...

"Vart ligger Indien?"
Jag förklarar och får sedan till svar "Jaha, det som ligger innan Australien?" Ja, i och för sig, tänker man så, ligger Sverige faktiskt också innan Australien, sant?
Samtalet fortsätter sedan med att jag undrar om personen i fråga rest mycket. "Ja, jag har varit utomlands jätte mycket, typ Turkiet flera gånger, Mallorca, Grekland, Kroatien... Hur tror du Malaysia är?..."

Ja utomlands som utomlands kan man tycka. Charter är trevligt, men jag står fast vid att vi då inte riktigt ser vad landet egentligen har att erbjuda. Jag har varit på Rhodos, att hänga på bargatan om kvällarna var ju trevligt, Linda har båtluffat i Grekland, lite skillnad. Ja, ni fattar kanske grejen? Precis som att jag är medveten om att Kambodja och Vietnam, för att inte tala om Indien, absolut inte kommer vara en dans på rosor. Men det är av dem jag ska lära mig allt från, utvecklas, lära känna kulturen, människor och deras land. Jag ser inte ett dugg asiatiskt ut, och kan dessutom inte äta med pinnar. Bara det är ett helt äventyr i sig!


I betraktarens öga

Idag påminns vi alla om 9/11-attacken som skedde för exakt tio år sedan, hur USA, och många andra fylldes av rädsla, vi fick alla en ny syn på världen och våra medmänniskor.

Det jag och många andra förmodligen minns och tänker på mest en dag som denna är hur många människor som dog i samband med attacken. Men vad räknas egentligen? De 2 976 Amerikanerna som dog just då? Eller även de 48 644 Afghaner, och 1, 690, 903 Irakier som betalt priset för ett brott de inte begått? Jag kan erkänna att jag i första hand bara tänkte på Amerikanerna.

Flygolyckan som skedde nu i veckan i Ryssland, hur många tänker på att det nästintill var ett helt hockeylag som utplånades, inte bara Stefan Liv?
Ni minns säkert alla vad som hände i Norge för några månader sedan, hade vi (och media) en tanke över till de mer än 10 miljonerna människorna i Östafrika som hotades av svält, kvinnorna i Kongo som våldtas? Eller hur ofta tjejer får höra att de i princip får skylla sig själva när de anmäler en våldtäktsman, hur just kvinnors frihet inskränks.

Jag antar att det hela ligger i betraktarens ögon. Och ja just det ja, media!

An eye for an eye?

Jag tror inte på ett öga för ett öga, en tand för en tand teorin. Jag tror mycket hellre på Ghandis kloka ord om att ett öga för ett öga gör hela världen blind.
Helt ärligt är jag inte särskilt insatt i det hela med Bin Ladin-händelsen, men jag blir ändå orolig för mänskligheten, moralen som borde finnas, men som lyser med sin frånvaro. Jag påstår inte att människan ska gå fri, men vad händer näst? Vad blir deras version på hämnd, när USAs val var att skjuta Bin Ladin i huvudet?
De flesta minns väl 11 September, rädslan och allt annat det förde med sig? Och nu? Är det meningen att Amerikanarna ska känna sig betydligt lugnare och tryggare, mindre rädda för terrorismen?
Jag tror inte på ett öga för ett öga, men däremot på what comes around goes around, inte för att jag vill, men för att det är så dagens samhälle ser ut idag, tyvärr.




Drömmar om länder i när&fjärran


Påsken är över och allt är numera nästintill som vanligt här i Bergen. Det betyder med andra ord att regnet är tillbaka, tillsammans med de grå molnen. Vad passar bättre än att drömma sig bort till varmare breddgrader, nya äventyr, behaglig badtemperatur, en och annan magisk solnedgång, upptäcka nya kulinariska rätter, och förundras av majsetiska djur?
Det vore inte helt fel om ni undrar vad jag tycker.

I vintras fick jag höra av en vän att hon inte kände något särskilt behov utav att bege sig utanför Sveriges gränser, lite smått förundrad, men ack så fascinerad över hennes uttal försökte jag se saken ur hennes vinkel. Fördelen med att vara hemma, tryggheten och allt annat som hör till.
Jag vågade tänka tanken, om än för en mycket kort stund, ibland dyker nämligen ångesten upp, påpekar noggrant om att tiden faktiskt tickar på, och att tanken på att stadga sig, hitta en utbildning och så smånimgom ett jobb borde vara något att börja tänka på.
Om jag ska vara helt ärlig, kan jag till och med erkänna att jag ibland blir lite avundsjuk på er som redan påbörjat/avslutat er universitetsutbildning, eller vet vad ni vill bli.

Å andra sidan, jag blir så rackarns rastlös efter en period på samma ställe, jag inser för var dag som går att jag behöver de där extra äventyren som andra lyckas hitta hemma. Jag behöver de där nya upplevelserna utanför Sveriges gränser, maten, kulturen, människorna, värmen och allt annat oväntat som dyker upp längs vägen.
Jag tänker, planerar, önskar innerligt att jag har turen att fortsätta resa och upptäcka vad världen har att erbjuda, för visst låter det inte helt fel att snorkla bland färgglada fiskar, strosa runt på någon kryddmarknad och njuta av en vit sandstrand någonstans i fjärran öst? 


Rhodos 2009


Mamma, Zanzibar -93/94


Stockholm i mitt hjärta?

Då var jag alltså framme, resan gick för ovanlighetens skull smärtfritt, och med bara 7 minuters försening vid starten. Sov halva resan, en handfull blandning av diverse artister spelades från i-poden och en helt fantastisk vy från mitt tågfönster av ett vacker vinterlandskap. På köpet lärde jag mig även lite Sverige-geografi, i form av att Norrköping ligger rysligt nära Linköping, och att Södertälje ligger åt samma håll som Stockholm. Borde förmodligen ha ägnat mig mer åt geografilektioner på mellanstadiet.

Ammi bor/går(?) på internat, och det ligger så fasansfullt långt ut i skogen, mer öde än Rumskulla för er som känner till området. Närmaste affärer ligger 4 kilometer bort! Så anta hur paff jag blev när jag kom till insikt med detta. Studentmat, chokladmousse, trevligt sällskap och några avsnitt av Secret Diary of A Call Girl har det hunnits med hittills. Imorgon blir det lite mer stan på riktigt, så tills dess får jag njuta av tystnaden och lugnet här i skogen. Å andra sidan kan det bero på att jag inte riktigt är i Stockholm?
Jag ger det en chans imorgon!

Peace

Heathrow

Lade ner lite extra energi imorse till att försöka söta till mig lite, i hopp om att kunna charma denne någon som skulle ta emot, och sedan väga bagaget som ska med hem. Tänk, jag slapp betala, halleluja! Underbara människa! Dock talade hon noga om för mig att om jag tänkte åka tillbaka, då fick jag minsann betala för min övervikt, men jag talade om för henne att jag inte skulle återvända :)
Sitter nu här i den gigantiska väntesalen, tack vare mitt alltför tunga handbagage orkar jag inte ta mig till alla taxfree ställen som det kryllar av här. Lyckligtvis har jag 45 minuters gratis internet, och det är faktiskt bättre än ingenting.
Tack och bock London, dårå. It has been a roller-coaster.

Flyget blev just försenat med en halvtimme.
Great!

"Darling, I hope you're going somewhere warm"
Taxiherrn, Sverige klassades tydligen inte som tillräckligt exotiskt, tänka sig!

Life & Death

Häromdagen rekommenderade Yoyo filmen Sicko, av Michael Moore, hur intressant kan en film på två timmar, som handlar om sjukvårdssystem vara tänkte jag? Men sedan är det USA vi snackar om, och mannen i fråga är genial, så jag gav filmen en chans. Inte nog med att jag lärde mig mycket, jag hann uppleva en himlans massa känslor, och en hel del frågor dök upp i mitt huvud, största och den jag inte förstår; hur kan ett land som USA behandla sitt eget folk så uselt?

Visste ni att drygt 50 miljoner Amerikaner lever utan försäkring? 50 miljoner, inser ni hur mycket det är?! Som vanligt är det de mest fattiga som drabbas, men även människor som verkligen slitit hela sitt liv. Jag kan inte förstå hur ett jobb, vad det än är kan bestämma om du har rätt till en försäkring eller inte. Hur kan det vara ditt fel om du har Cancer i släkten, och har då större risk att drabbas? Sedan när har vi kunnat välja det själva? Att vara, eller inte var sjuk, det är inget val!
Vidare förstår jag inte hur någon kan bli nekad först en försäkring, och sedan vård för att du saknar en försäkring. Ganska logiskt att dödsantalet är så hög i Staterna. Hur sjukt är det inte att bli förnekad en försäkring på grund av att du väger för mycket/lite, eller råkat ut för en svampinfektion i underlivet? Ja, det har hänt. Se filmen.

Varför har man då ett system som förstör, mer än det hjälper? Ett så pass utvecklat land som USA borde utan tvekan kommit längre, men icke.
Skulle olyckan vara framme, skulle jag gärna att läkaren fokuserar på att åtgärda problemet, än att först kontakta försäkringsbolaget. Här i Storbritannien och i många andra länder verkar det fungerar betydligt bättre, så vad är problemet? Om fångarna på Guantanamo får bättre sjukvård än de som riskerade sina liv 11:e September, då är väl ändå någonting väldigt fel?

Jag kan sympatisera lite med de som inte vill att andra ska åka snålskjuts på deras löner, och för det de sliter för. Men i slutändan, anser jag ändå att om det går att hjälpa till, göra en förändring, varför låta bli? Och tänk om det är du, eller någon annan som står dig nära som drabbas, då är det ganska skönt att veta att de kommer att ordna sig, istället för att oroa sig över hur fan man ska kunna få lite vård.
Sjukvården i Sverige är inte den bästa, men jämfört med USA, har vi kommit otroligt långt. Jag fick bättre vård i Österrike än hemma i Sverige, och bättre än de flesta i USA någonsin kan drömma om, ska det verkligen vara så? Se filmen gott folk, Sicko, av Micahel Moore.

"If you can find money to kill people,
you can find money to help people."

Ingenmansland

Hade det inte varit för mina rosa skor, och lila skullcandy hörlurar hade jag kanske passat in, smält in en aningen bättre.
Jag vet inte riktigt vad annars det kan ha varit som angav mig. För inte syns det på en människa att denne varken kan skilja på ogräs och det som är ätbart i ett trädgårdsland, eller att personen i fråga varken kan bära 15 liter vatten på huvudet, eller hämta ved i skogen, känner till vilka som är stammens ledare, eller inte på långa vägar är särskild vidskeplig? Jag försökte följa med flödet, och intala mig själv att jag inte var helt olik de andra, var det min förvirrade blick som tillslut avslöjade mig?
Jag genomskådades helt enkelt, en främling bland mitt eget folk. Till råga på allt, en gnutta handikappad på grund av bristande språkkunskaper, inte bara Swahili som jag trodde skulle räcka, nej nu förväntades jag dessutoom kunna ytterligare två stamspråk, Luya och maragoli, utöver Swahilin(!) Vad hände liksom?

Åsikter jag inte håller med om, syner som min hjärna försöker bearbeta, kanske jag lär mig med åren att acceptera att jag aldrig riktigt kommer att tillhöra någon utav världarna. Ingenmansland, någonstans där mitt i mellan, eller som min morbror uttryckte sig, Survial of the fittest.

Jag tänker vara naiv, och blåsa bort gränserna, varför sätta på mig någon etikett?


The one with happiness

Glädjen i ett barns ögon <3













Tidigare inlägg
RSS 2.0