Those will be the best memories

Fredagkväll, lite mer än två veckor hemma nu, och vet ni vad? Jag börjar blir smått rastlös, trots allt jag måste hinna med! Att säga att jag inte längtar tillbaka till värmen vore att ljuga, så jag låter bli.
Jag längtar dessutom till sommaren, mellanläget jag hamnat i nu är precis som vädret, grått och tråkigt, när jag inte pusslar med jobbgrejer, träffar vänner, återberättar resan, försöker jag få ordning på norskadeklarationen (äntligen fixat), träna bort de där övervikta kilon som valt att strategisk sätta sig på min lår, en ständig påminnelse om allt jag tryckt i mig det senaste halvåret, samtidigt som jag ska hinna med mina småsyskon.
Kan väl då även passa på att tala om för er att i sommar hamnar jag på Linneas igen, surprise, surprise, old news kanske ni tänker då? Men icke! I november, strax efter hela incidenten med visdomstanden, i Shanghai fick jag förfrågan om att vara ansvarig, en utmaning tänkte jag, och tackade ja! Fullspäckat med andra ord. Ändå längtar jag tills det hela drar igång, ge mig de där sena, fina sommarkvällarna som gör de där jobbiga timmarna på jobbet värt all slit och möda,  barnens leende och glädjen i deras ögon när de ser sin favoritfigur, det är oslagbart.

Än är jag inte där, får helt enkelt fortsätta drömma mig bort till Shianoukvilles galna dagar. Annars är Shantaram mäktig, och sådär härligt tjock med sina 930 sidor, bra tidsfördriv mellan inlärning av allergilistor.
*
Happy to be back home, however, the rainy, grey days here in Sweden make me think about our crazy days in Shianoukville. Longing for summer, the wonderful, endless summer nights and its adventures.

Svettiga, men ack så glada!

Underbara, nya människor varje kväll.
En och annan trevlig, stilig Engelsman, här har vi Andy, som även råkar vara bartender, med bra resetips om Indien, check, check, check.

Elddansande bartenders.

Ja, ytterligare två trevliga Engelsmän, Neil och Harry, fina tider.

*De svartvita bilderna är tagna av Lili.

Love Travel

I Siem Reap skaffade jag, Lili och Ingrid varsin ny tatuering hos den franske Olivier. Vi tar en titt vetja!

Här har ni den den franska tatueraren som var super skön!
Ingrid skaffade sin första tatueringen, så han gick noga genom allting och förklarade de olika stegen.


Efter Ingrid var det min tur. Valde Khmer, för att vi älskar Kambodja och vi älskar att resa, därav Travel, som i Love Travel. Lili är musiker och valde ordet Play.

Färdig tatuerade och nöjda.
*
Got ourselves new tattoos in Khmer, at Lex Roulor's Angkor Tattoo in Siem Reap. Ingrid's and mine say Travel, as in Love travel, and Lili is a musician, so hers says Play. Now we'll always have a piece of Cambodia with us, and a reminder of how much we love to travel.

(Lilis pics)


Clock watching in Luang Prabang

[15:10]
Att ständigt vara på resande fot medför givetvis en hel del andra små överraskningar med sig. Vi vet aldrig hur morgondagen ser ut, även om vi skulle planerat den in till minsta detalj. Det gäller helt enkelt att ta allt med en nypa salt, ha lagom stora/låga förväntningar, och alltid vara vaksam. Man lär sig att uppskatta de små sakerna, några extra centimeter extra utrymme till benen i en buss, ljummet vatten istället för kallt, billiga dorms etc. Ett helt annat perspektiv på saker och ting växer ständigt fram.

I skrivande stund befinner sig min andra hälft på hostelet och mår tyvärr mindre bra. Det värsta är att känslan av att inte kunna göra något, hur mycket vi båda önskar och vill lär hon inte tillfriskna mirakulöst. Så här sitter jag på  Joma's, ett trevligt café, gör ett försök att bearbeta de senaste två månaderna, och att strukturera upp de två kommande och tiden efter resan.

Ikväll drar vi vidare till nästa stopp, vårt femte land på listan, nämligen Thailand! Vi har en sisådär 20 timmars sittandes bussresa framför oss innan vi är framme i Chiang Mai, där vi ska vara i 4 dagar innan vi reser vidare till Bangkok.

Här
har ni Laos i bilder
*
Counting down the hours before a 20 hour long bus journey to Chiang Mai, reflecting the past two months, feeling lucky and appreciating the small things in life.


Land of a Million Elephants

Äntligen, äntligen har vi gjort något som fått oss att tycka om Laos mer, inget mindre än en heldag med stora elefanter.
Måste erkänna att det sved lite igår när vi betalade 75 dollar "bara för en dag med elefanter", ack så fel jag hade! Idag fick vi chansen att lära oss att rida och ta hand om en alldeles egen elefant.
Det hela började med att vi åkte ut till All Loas Camp bas, utanför Luang Prabang. Väl framme blev det en djungeltur med en Mahout, som är elefantföraren. Om ni råkat missa det tidigare kan jag tala om för er att de här djuren är enorma! Just därför var det så fascinerade att se hur de tog sig fram på de mest omöjliga ställena, hur de simmande i vatten, och lyssnade på deras Mahout. Efter lunch fick vi våra Mahout-uniformer, en lektion och introduktion till de olika kommandon som elefanten lyssnar till, sedan fick vi själva "styra" elefanten på ytterligare en tur i djungeln.
Jag bjuder på fler bilder så fort jag kikat genom dem.

*
Today we hade the chance to learn the real profession of Mahouts, at All Laos Elephant Camp. Amazing day, and we loved it, now all we can think about are elephants.


Roll with the punches

[13.40]
Sabai dii från Luang Prabang!
Nu har vi tagit oss till vårt allra sista stopp här i Laos. På vägen hit har vi hunnit med en nattbuss till huvudstaden Vientiane, kändes som allt annat än just en huvudstad. Tog oss sedan vidare till Vang Vieng, naturen är vacker, höga berg och grottor utplacerade lite här och var. Utöver tubing, klättring och trekking är fest något som står på schemat, på kvällskanten ser man en hel del lättklädda, fulla, ibland höga människor som hittat tillbaka från Nam Song. Här är det ingen hysch pysch om droger, utan längst bak i menyn finns det en "Happy Menu" med allt från en happy pizza, till opium shake. Vang Vieng är helt enkelt en stad man antingen älskar eller ogillar lite smått. Dock är det lätt att ta sig från turisterna, vi hyrde varsin cykel och utforskade en grotta och Blue Lagoon. Inne i grottan höll vi på att gå vilse, kändes som vi var med i någon hemsk skräckfilm, hur länge överlever man egentligen i en grotta med bara vatten och några kex? Lyckligtvis hittade vi ut.

Tråkigheter som hunnit hända utöver att vi inte blivit frälsta av Laos? Vår kompanjon Barbaskön har blivit stulen, detta under samma cykeltur till grottan. Hur det hela skedde har vi fortfarande inte förstått, men Ingrid är numera en kamera, mobil och några hundratusen kip fattigare. Ingen skadades, och stöld under resans gång tillhör det hela, tyvärr.
Större delen av min resegarderob är numera fisrosa, helt omöjligt att matcha och fruktansvärt fult. Betalar man för en tjänst, i detta fall att få ren tvätt anser jag att de borde ta hand om det också. Frustrerad, men mest upprörd över att jag inte fick någon ursäkt för det hela hamnade vi blåsväder med ägaren. Än så länge har vi inte hamnat i något skabbigt fängelse, så allt är frid och fröjd. Vi kopplar bort allt tråkig som hänt, hoppas på att bli friska snart, och ser fram emot att rida min alldeles egna elefant och bli Mahout-förare!
Life goes on!

*
Ingrid got her camera, phone and Barbaskön stolen in Vang Vieng, my laundry came back pink, we almost got lost in a cave and are definitely on the black list at Nana Guesthouse. However, tomorrow we're getting a fantastic chance to get to know the real profession of Mahout, we're gonna' ride our own elephant, how cool is that?! Luang Prabang is our last stop here i Laos.

When life tries to knock all the wind out of you
You've got to roll, roll with the punches.


Nattmarknad i Vientiane

Vang Vieng

Lili utanför grottan

Inne i grottan som vi lyckades virra bort oss i.

Laos!

Gör ett försök att uppdatera med en sisådär 16 procent batteri kvar på datorn. Vi har nu tagit oss över till Laos, en liten öde ö rättare sagt, vid namn Don Det. Hit tog vi oss med buss från Siem Reap, och sista biten blev det kanotfärja med all packning. Kan med all säkerhet säga att det var en av de jobbigaste bussturerna jag någonsin upplevt i hela mitt liv, värre än de Kenyanska vägarna.

Här bor vi på Little Eden, på Don Dets norrdvästspets och får en underbart fin solnedgång varje kväll. Vi äter och dricker gott, och idag utforskade jag och Ingrid ön på cykel.
Internettillgången kommer vara begränsat ett tag framöver, och inläggen ännu glesare, men håll ut mina vänner!
Kika in här så få lite smak på vad vi har för oss!

*
Arrived in Laos after a very bumpy bus ride. First stop, Don Det, one of the 4000 islands.


Tuoul Sleng Genocide Museum

Tar en titt på min egen blogg och inser snabbt att de få inläggen jag skrivit om Kambodja inte visar hur mycket vi gjort, lärt oss och hur mycket vi verkligen älskar det här landet. Ni vet redan om att vi hann med Killing Fields i Phnom Penh, samma dag hann vi även med Toul Sleng Genocide Museum och Royal Palace. Vi tar en titt tycker jag.

Tuol Sleng, eller S21 som det även kallas va från början en skola innan Pol Pot byggde om det till ett fängelse för alla som hade andra åsikter än han själv. Mer än 17 000 människor fängslades, bara 7 av dem överlevde.

Till en början var det bara politiska fångar, men barn blev också offer. Just den här delen av museet tog extra hårt på oss alla, oskyldiga barn som torterades och fängslades.


Fångarna satt ungefär 2-4 månader i fängelset, svält och tortyr och avrättning tillhörde vardagen. Efter det fördes de till Choueng Ek, Killing Fields där de avrättades brutalt.

*
Me, Ingrid and Hanne spent some hours at the Tuol Sleng Museum, pictures from Cambodia's dark history.Under the Khmer Rouge regime, 1975-1979. 1,7 million people died, more than 17 000 people were sent to the Tuol Sleng prison before being executed in Choeung Ek, Killings Fields.

Sihanoukville

För några dagar sedan åkte vi till Sihanoukville i hopp och tron om att vi skulle få några lugna dagar på stranden, en liten mini-semester i själva resandet, ett avbrott helt enkelt .
De senaste fyra dagarna resulterade istället i att vi i snitt sovit 2-3 timmar varje natt, struntat i att gå hem till vårt betalda hostel, istället har vi käkat frukost på Serendipity Beach varje dag, för att sedan ligga och slappa hela eftermiddagen på Victory Beach.
Imorse, vår sista dag kom en utav alla restaurangägare och skrattade lite smått för sig själv när han såg oss, "Party hard again last night?" men allra sötast var de små barnen som undrade om vi spenderat vår kväll på JJ's igen.

Nu är vi tillbaka till verkligen, resan fortsätter. Vi lever, men är mer slitna är vi hade tänkt oss. Om två dagar drar vi vidare till Siem Reap.



Mer bilder hittar ni här.

*
Me, Ingrid and Lili went to Sihanukville thinking we would get some rest. The days we spent there ended up with hardly no sleep at all, and we litterally dance all night, and ate breakfast at the beach. Good times.

Don't judge a book by its cover

[18:25]
Resan fortsätter, och vi har nu hammat i Phonom Penh i Kambodja, landet de flesta där hemma inte har så stora förväntningar på. Vissa talade till och med illa om det, medan andra inte ens förstod varför det fanns med i vår reserutt.

När folk tänker på hemska saker som hänt ett helt folkslag är det oftast Andra Världskriget som kommer på tal, förintelsen av judar, eller Sovjet och dess hemska läger uppe i norr. Det är inte särskilt många som tänker på varken exempelvis Rwanda, resultaten efter Vietnamkriget, eller Kambodja, landet vi befinner oss i nu.Jag försöker intala mig själv att de som sagt de mest negativa kommentarerna helt enkelt bara inte är särskilt pålästa.

Under Khmer Rouge-regimen (1975-1979) dog minst 1.7 miljoner människor genom avrättning och svält. Idag är landet relativt stabilt och fredsfullt, dock har de en mörk historia bakom sig. En tredje del av invånare lever på mindre än 1 dollar om dagen (ungefär 7-8sek) och åtta utav hundra barn dör innan de får fira sin femårsdag. Så jag förstår om folk är pessimistiska när de hör någon säga Kambodja. Det de inte vet är att folk här verkligen uppskattar det lilla de har, och bjuder på ett stort leende, trots att allt de hemska hänt så nyligen.

Här har vi kommit över gränsen till Kambodja. Hamnade på Eight8 Backpackers hostel och softade resten av eftermiddagen, trötta från gårdagen kvällsäventyr och att Ingrid nästan blev rånad.

Nästa dag tog vi en Tuk tuk till Choeung Ek Genocidal Center, Killing fields stod på schemat.

Memorial Stupa.

Några av alla som mördades, man ser slagen mot huvuden.

Sugar palm tree, ser ni hur vass och spetsig stammen är? Den användes till att skära upp halsen på offren.

Det kändes ganska overkligt att mycket av det hemska hade skett på just den platsen vi befann oss på. Omgivningen var vacker, träden var stora och mäktiga, och de här barnen va så charmiga, deras engelska var oroväckande bra, och jag smälte lite smått när de i kör sa; ONE TWO THREE, SMIIILE!

På andra sidan, fanns det här trädet.
Att lyssna på allt som hade hänt i området tog på krafterna, det ligger så himla mycket ondska i det hela. Den dosen är tillräckligt för tillfället.

*
Good bye Vietnam, Hello Cambodia!
We took the bus over the border and realised in a couple of hours how much we loved the new country. First day we went to Choeung Ek, Killings Fields. The place is so beautiful, it's hard to understand all the horrible, evil things that happened here.


RSS 2.0