Over and out!

Jag tänkte ge mig på någon slags summering av min vistelse på alla dagis jag hamnat på. Imorgon jobbar jag min allra sista dag, efter jobbet kommer jag säkerligen vara upptagen med annat, som att pussa på pojken, och mysa lite extra, för på fredag förmiddag börjar min färd hemåt, Bergen-Oslo-Stockholm-Nässjö, med slutstation Mariannelund. 

Någon regnig dag i februari började mitt så kallade äventyr, med sina tusentals frågor, varför pratar du så? Varför har du rosa hår? Varför är du brun? Har du barn?
Sedan dess har jag hunnit jobba på 7 olika dagis.Till och från har det varit himlans stressigt, men så här i slutändan ser jag det hela som en otroligt bra erfarenhet. Dels att jag fått lära mig hur jag ska vara på en ny arbetsplats, inte bara en, utan sju gånger, jag har sett skillnaden på dagis, privata och kommunala, deras prioriteringar, rutiner, men även hur allt sådant formar och utvecklar barnen på olika sätt.

Jag har träffat helt underbara ungar, medan andra faktiskt rent utsagt varit förjävliga. Det är då jag verkligen insett hur mycket omgivningen påverkar ett barn. Super om han/hon går på ett bra dagis, med vuxna som verkligen bryr sig, men om han/hon ända inte har ett bra, tryggt hem att komma till förstörs rätt mycket. 
Jag har sett allt från föräldrar som verkligen älskar sina barn,kärleken som strålar från dem när de hämtar dem, föräldrar som styrs av sina barn, som kan vara kvar i all evighet, bara för barnet vill och andra som knappt bryr sig alls, lämnar sina barn och säger "ha det!". Det sistnämnda är givetvis det hårdaste att se.

Att lämna sina tvillingar, som knappt blivit 1½ år från klockan 7.00-16.00 är enligt mig inte ok, att dessutom påstå att det inte spelar någon roll vad man säger till dem, eftersom de är så små är bullshit! Barn är genier på det sättet, de förstår nämligen betydligt mer än vad vi tror. Eller som dagiset jag varit på de två senaste veckorna, då ungens mamma på 1½ år kommit 2-3 gånger. Sånt gör ont i hjärtat.

Den mest idealiska åldern enligt mig är 4-5 år, då barnen fortfarande är sådär rackarns nyfikna, frågor lagom, och fortfarande uppskattar småsaker runtomkring.
Jag anser även att de privatägda barnehagen har lite högre klass, vilket är synd, då alla dagis borde ha lika standard, då alla barn i slutändan är lika mycket värda. Jag tänker inte påstå att det har varit en dans på rosor, det är ändå ett liv, flera liv till och med som det handlar om. Men kärleken du får tillbaka från barnen, så fort de har accepterat dig, den är ganska oslagbar. Så bland all skrik, slagsmål mellan barnen, kiss och bajsblöjor är jag är mer än nöjd med min tid som "barnhageassistent". Dess utom har jag nästintill blivit en stjärna på att blöjbyten, och att räkna barn som inte kan sitta still! Om inte annat, är det lite pluspoäng och fördel som gudmor ;D

Somebody reckoned well just one drink that'll do - Somebody's evil twin said: well, let's make it two

Nygårdsparken såg ungefär ut så här, i lördags, mindre folk än i Lund, men ändå tillräckligt för att känna att våren kommit, fest med andra ord.
Ni hade säkerligen lite mer feststämmning där hemma, med tanke på att det var Valborg, men inte kan man få allt här i livet! Min festsstämmning kom lite senare än alla andras, men som man säger, bättre sent än aldrig!

Våren, som förövrigt kändes mer som sommar, fylldes av grilldoft och öl, som spred sig genom hela parken, glada "russar" okkuperade mer eller mindre både gatorna och parken i sina färgglada, röda snickarbyxor. S och jag hade tänkt en någorlunda kväll hemma, men det slutade sedan med att vi i princip sov bort hela söndagen. Festen hann med andra ord ikapp.

Bilderna nedan är mellanlandning i lägenheten innan Fredrik övertalade oss att  dra med ut. Där tyckte Gustav att det vore helt ok att klä av sig spritt språngande naken och springa genom torget, av anledningen att "vem fan känner mig!?" Han lät bli tillslut, och likabra var det tyckte jag. Lite smått galen kväll, men trevlig. En bra avslutning av min Bergen-vistelse.


Resten av valborgsnatten var alla ungefär så här glada.


It's like forgetting the words to your favorite song

Vart tog februari, mars och april vägen?
Helt plötsligt är det dags att börja ställa om sig, byta från dagisfröken till servitris, flytta hem och allt annat som hör till. Jag minns inte vart dagarna försvunnit, hur veckorna blivit till månader. Vid den här tiden, om exakt en vecka är jag hemma i Småland igen, tänka sig! Jag gör ett tappert försök på att förberedda mig själv mentalt på det som komma skall, hur man nu gör det.
Vänjer man sig någonsin vid att sova alldeles själv, jag tvivlar nämligen lite smått på att att känslan av tomhet kommer att överge mig i första taget. Men så finns det förstås annat man kan göra än att sova.

Jag har klickat hem en himlans massa scrapbookspapper härifrån, beställt kort här, och ska fylla resterande sidor av mitt 2010-scrapbook, med diverse Londonbilder, sedan börja på ett alldeles nytt fräscht 2011-album. Jag ska inreda mitt nya rum, och lära känna vårt nya hus. Jag är ledig i en hel vecka innan jag börjar jobba, och testar hemsk gärna det nya utrmymmet som huset har att erbjuda, i form av fika, pyjamaspartyn, eller annat som kan tänkas passas. Om du har vägarna förbi, slå en pling!



En såndär helvetesvecka

Hur mycket jag än försökt har jag lyckats komma sent till jobbet Saken blir dessutom bättre när väckarklockan ringer innan klockan sex, och att det tar minst 40 minuter att ta sig till dagiset.
I tisdags var jag alldeles naiv, andelen människor som började klockan åtta är stor, så när vi bussen stod still i en kvart inne i centrum för att alla skulle stiga på, kände jag att hoppet var förlorat. Tänka sig, en hel kvart! Hujedamig! Helt sinnessjukt! Och när bussen faktiskt var fullpackad, ja då skulle fler på.
Idag tänkte jag att chansen att komma sent idag igen knappt existerade, hur många åker kollektivtrafik 06.20 på morgonen? Givetvis skulle just den bussen jag tog köras av en ny busschaufför, en som inte lärt sig alla knappar, så likaväl stod vi 10 minuter i centrum, alla människor var tvungna att trängas vid den främre dörren. Själv steg jag på en hållplats tidigare,  och kunde med andra ord njuta av min plats, medan de andra blev lite smått förbannande.
Jag kom sent idag också, då den stackars chaffören aldrig lärde sig att öppna resterande 3 dörrarna. Till råga på allt tar det en hel evighet att ta sig hem. 1½ timme i bilkö, buss-filar vore inte fy skam!

Avslutningsvis råkar det även vara så att jag jobbar till fem, istället för tre imorgon, så där rök mina eftermiddagsplaner. Tacka vet ja det fina vädret, och löningen imorgon. Det väger nästan upp för de där tidiga morgnarna och de sega eftermiddagarna på bussen.
Snart helg, underbart!

Bergen, on a good day

För några år sedan hade jag väldigt svårt att vara själv under en längre period, kunde inte sitta själv på fik, och när jag flyttade till Jönköping stod tv:n för jämnan på, sällskap liksom. Men de senaste halvåret har jag bott så tätt in på folk, en kvävande känsla till och från, en fånge i sitt eget "hem". Det går aldrig riktigt att komma undan. Den svåraste tiden är de två sista veckorna, då ångest och glädje varvas.

Idag tog jag friheten att ta lite egen tid, medan de andra vandrade i bergen. Och attans vad fridfullt och skönt det var. Jag, kameran, min ipod, mina tankar och Fru Sol givetvis.




Barnen njöt av vädret, likaså deras föräldrar och gamla tanter, himla mys!


Sommarvärme, i ett annars regnigt Bergen, här ser ni Torget.

Runnin’ down the avenue
See how the sun shines brightly in the city
On the streets where once was pity
Mr blue sky is living here today


De färgglada byggnaderna får mig att tänka tillbaka på Kitzbühl, och dess sagolika atmosfär.

Efter gårdagens (allt för sega) promenad ner till Hamnen kändes det extra befriande att strosa i egen takt. En del människor känner sig stressade i storstäder när människor stressar fram, jag finner lugnet i flödet. Jag ogillar när saker och ting stör, när människor går sakta framför mig, men så länge jag kommer fram kan jag gå i nästan all evighet.


Sun is shinin’ in the sky
There ain’t a cloud in sight
It’s stopped rainin’ everybody’s in a play


Jag gick lite till.


Och det var somsagt en väldans fin dag.

Sicken tur att jag hade packat en liten matsäck, man blir ju lite smått hungrig av att gå. Sjön kändes som ett passande ställe att slå mig ner på. Läste, och stickade innan det var dags att bege sig hem igen.

Och ser här skönt och fint hade jag. Sol är helt klart bättre än regn, hur snygga regnstövlar man än har.

Givetvis måste dagens motion vägas upp med något, i mitt fall blev det lite shopping. Ett par blåa shorts, men underbart fina knappar, en vit stickad over-size tröja och en over-size med tryck. Jag tror jag klarar resten av helgen nu.


Kreps

Jag tänker mer på crepes, än på kräftor när jag hör ordet "kreps", men så befinner jag ju mig i Norge. Så jag håller fast vid att norrmän och det norska språket är lite knasigt  till och från (plus att de låter sådär äckligt glada jämnt, ja precis hela tiden!)
Till exepmel, varför inte bara säga gurka, istället för agurk? Roligt betyder lugnt, rar betyder konstig. Fem i åtta heter fem på åtta, bajs heter bæsj, och uttalas bärs, spindel heter edderkopp, ja ni hör ju själva hur knäppt det låter.

Men så är jag ju i Norge, så jag får helt enkelt acceptera att jag nu ska iväg och käka några kreps. Kanske har de en helande effekt på mig? Eller så får jag tänka som Barney
"When I'm sick I just stop being sick and be awesome instead"
True story

Vet ni vad? Jag prövar!


Så här såg det ut i somaras när jag och Linnéa käkade kräftor. Tro mig, vi hade minst lika roligt som det ser ut på bilden.


Halvåtta hos mig

Det vankas tacos här hos oss, och en himlans mysig kväll har jag bestämt mig för. I helgen, när jag mådde ungefär så här dåligt klarade S av att se minst 2 hela filmer, utan att somna. Jag har får för mig att de berodde på att jag jag inte mådde tipptopp, upp till bevis ikväll! ;D

Imorgon blir det kräftor hos Gustav och Kristina.
Någon nämnde något om påsk? ;)

Over the hills & far away

Jag är tydligen inte ens i närheten av att vara så pass frisk som jag intalade mig själv i måndagsmorgon. Är numera himlans förkyld med huvudvärk på köpet.
Passande med lite påskledighet om någon frågar mig. Hade tänkt hitta den inre, friluftsmänniskan i mig, den som älskar att klättra i berg och diverse liknade ting nu till helgen, då S har besök hemifrån av sin mor och hennes kille.

Mitt inre tycker uppenbarligen som mitt yttre, bestiga berg och springa onödigt långt, kan andra får sysselsätta sig med. Missförstå mig inte, motion, sol och frisk luft är alldeles, alldeles underbart! Men att springa före klockan 8 på morgonen, när det regnar alternativt blåser för  mycket, eller klättra uppför berg när du kan ta kabinbanan är inget för mig. Däremot beundrar jag de som tycks brinna för sådant, jag finner det lite smått fascinerande.

Ge mig en shoppinggata, gärna i Oxford Street anda, några caféer utspridda lite här och var, så är jag fit for fight. Eller en utskikt likt denna.

Kitzbühl, Österrike - 2010 nästintill oslagbar utsikt.

On a Monday

I fredagsnatt invaderades min arma kropp av dagisbarnens baciller, naiv som jag var trodde jag med all säkerhet att min kropp skulle göra motattack och bli bättre. Det slutade med att jag lördagmorgon vaknade med ännu mer hosta, betydligt mer illamående och öm i kroppen än vad jag hade räknat med.

Lyckligtvis regnade det hela helgen och jag har fortfarande inget dåligt samvete över att jag befann mig i sängen större delen av tiden. Dessutom behandlades jag av extra mycket kärlek, en mycket god lasagne i fredags, frukost på sängen hela helgen, och alla andra måltider för den delen, och en himlans massa film! Lite lyx nu när jag tänker efter, och det är nästan så att jag överväger att bli dålig igen, bara för att, låta barnen peta, nysa och spotta på mig lite extra. (Men nu är jag ju inte så desperat! ;D)

Idag är jag frisk! Tack Fru sol för att du visade dig.
Jag är så pass frisk att jag tog mig en springtur och ett träningspass efter det, hujedamig vad bra jag mår! Slog även på stort och beställde hem denna pärla nedan, en Canon Eos1000 som kommer vänta på mig när jag kommer hem om 2½ vecka. Awesome om ni frågar mig, särskilt den delen där jag fick två objektiv istället för ett (tack Linda). Nu blir det ännu fler scrapbooks där hemma!


Rumor has it

"Påskefrokost" idag på jobbet, de ordinarie dagisfröknarna var extra fint klädda, en och annan hade rosa läppar dagen till ära, medan andra hade stora glittrande örhängen, och barnen?
Ja de var extra ledsna när deras föräldrar begav sig till jobbet (eller annat föräldrar kan tänkas sysslas med) efter att ha avnjutit en frukost tillsammans. Kan inte riktigt bestämma mig om det är sorgligt eller ej att jag börjar bli lite smått immun mot barnskrik. Men ack så fascinerade det är med deras tusen frågor! "Varför får vuxna ta grejer från barn?" undrade Szymon när han höll i en sax.

Jag har även insett att jag på två veckor får ut ungefär samma lön här(efter skatt hemma) som när jag jobbar dubbelt så mycket i Sverige, under en månad. Detta finner jag utan tvekan mycket sorgligt, tanken slog mig att jag borde idiotförklara mig själv som åker hem. (Om det inte vore för nära och kära förstås, vilket är guldvärt, dessutom är 13 000 från skatteåterbäringen inte fy skam, det funkar som tröst i värsta fall)

Enligt rykten har jag hört att ni har vår där hemma, det har visserligen vi också, en med lite mer regn förstås. Fördelen med detta är att jag inser hur mycket jag uppskattar dagarna då solen tittar fram. Stövlar och regnjacka kan i och för sig vara en relativ snygg kombination. Jag har slutat bry mig om regnet, och tänker mer "Oj, det regnar inte!" när jag vaknar, istället för det gamla vanliga "ååååh, varför regnar det?!"

För att ha en chans att föreviga minnen kan en bra kamera komma väl till hands. En sådan ska införskaffas så fort jag befinner mig på svenskmark igen. Tills dess får ni stå ut med dessa, halvbra bevis på det finfina vårvädret på kvällspromenad in till stan i förrgår.


Hypokondriker?

Jag är nog lite smått hypokondriker, och om jag inte har varit det innan, har jag definitivt blivit det under min tid här i Bergen. Räknade ut att jag varit på 7 olika dagis sedan jag började i februari, vilket i sin tur innebär en väldans massa barnbaciller! Må hända att jag, om jag har tur blir immun, men då hamnar jag förstås på ett annat dagis, och de nya baciller anfaller mig.

Hade det inte varit för lilla S idag på jobbet hade jag förmodligen känt mig betydligt piggare. Tack vare min ultra, mega, duper super-reflexer slapp jag att få hans lunch över mig. Jag är lite smått känslig mot folk som spyr, min kropp får nämligen för sig att göra likadant, av den enkla anledningen att jag blir så äcklad. Lyckligtvis var min mage relativt tom, och inget hände. Men nu sitter jag här och tror att jag har hemskt ont i magen, och att jag säkerligen kommer bli sjuk.
Lilla S däremot, han har dagisförbud i 48 timmar.

Måste även säga att jag blev nästintill världens lyckligaste när tvåringa Kristine kom springande i fullfart, med öppna armar imorse och gav mig en en bamsestor kram. Sedan sträckte hon upp händerna och ville att jag skulle ta henne. Senare kom även 3 utav de äldsta barnen och talade om hur mycket de saknade mig, och ville att jag skulle vara på just deras avdelning. Jag blir så rackarns glad över sånt! En liten ego-boost till och från skadar inte! ;D

Typiskt Bergen

Äventyret bar av till Åsane storcenter, tänkte även bjuda på lite bilder, men när jag steg ut från köpcentret, begav mig mot bussen hade vädret förändrats helt.
En helt underbart vårdag hade nu förvandlats till nästintill grå och blåsig novemberdag, så jag tog bybanan hela vägen hem igen. Kanske är det vädergudarna som straffar mig, jag köpte trots allt en sjukt snygg militärgrön vårjacka, en röd-blå-randig sjal, och ett par solglasögon!

Nu regnar det, och imorgon ska jag jobba, inget behov av vårjackan här inte.

Dagens äventyr

Fördelen med bemanningsföretag är att du själv i princip kan välja när du vill jobba. Nackdelen? Även om är vaken i god tid, och väntar på just det där sms:et med uppdraget att svara på, kanske det inte dyker upp. Med andra ord är jag hemma idag.

Kanske är det lika bra, mår lite illa, men jag kan inte komma underfund med om jag bara inbillar mig, eller om lilla J smittade mig i fredags. Ska ta mig ut så småningom i det fina vädret (uppenbarligen inte lika fint som i Lund), gå en runda på stan och känna om det blir lite bättre. Väntar bara på att O ska dra till sitt jobb, så att jag kan ta med mid nyckel. 2 nycklar, 4 pers, det gäller att planera!

Peace!
<object width="640" height="390"><param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/izGtiS-1QHA?fs=1&amp;hl=sv_SE"></param><param name="allowFullScreen" value="true"></param><param name="allowscriptaccess" value="always"></param><embed src="http://www.youtube.com/v/izGtiS-1QHA?fs=1&amp;hl=sv_SE" type="application/x-shockwave-flash" allowscriptaccess="always" allowfullscreen="true" width="640" height="390"></embed></object>

That summer feeling

Jag blir lite extra lat varje söndag, har fått för mig att jag på något sätt förtjänar det. Om jag dessutom går runt i pyjamas hela dagen, desto bättre!

Det har inte regnat idag, så jag har intalade mig själv att om jag öppnade fönstret, inbillade mig att solstrålarna existerade, och med jämna mellanrum kikade ut mot fotbollsplanen, på de halvt klädda killarna hade det nästan kunnat vara sommar. För att förgylla tillvaron lite extra, och förstärka min sommarkänsla käkade jag en grekisksallad med soltorkade tomater, fetaost och oliver med kycklingbiffar. Sedan läste jag en väldans bra bok i sängen, den fick agera gräsmatta. Det kändes faktiskt som sommar.

Behöver jag ens tala om att jag längtar tills det blir sommar, på riktigt?

Actions speaks louder than words

I höstas bestämde jag mig för att bli mer själviskt. Hur sjukt låter inte det med tanke på hur världen ser ut idag? Å andra sidan är det kanske just därför det krävs att vi med jämna mellanrum ägnar lite mer tid att tänka på vad vi själva vill?

När jag tänker efter började det nog lite smått med att åka till Österrike, och i höstas när jag spontant åkte till London, som aupair. (Just du behöver kanske inte göra något lika dramatiskt förstås) Även om jag hamnade hos en familj som idag fortfarande ger mig mardrömmar till och från, kan jag inte låta bli att påminna mig själv om allt det andra positiva jag fick vara med om.
Jag älskar London, jag fick trots allt lära känna staden lite mer än en helg, eller en vecka. Jag fick strosa runt på Oxford Street, virra omkring i Camden, njuta lite av utelivet, för att inte tala om fikastundern på Starbucks med Alex eller Yoyo. Just de stunderna överväger de höga rösterna, skriken och de hemska skällsorden som byttes mellan föräldrarna. I slutändan lyckades jag faktiskt ta mig till London, på egen hand - jag vågade. Eller något så enkelt som att jag numera tränar för att må bra, inte antalet kalorier. Det kan liksom vara de enklaste småsakerna i livet. En ny frisyr, pröva någon ny maträtt, unna dig en egen kväll med mera.

Till Bergen åkte jag delvis för någon annans skull, men även för min egen. Det där med att göra saker enbart för andra är en fin tanke, men i längden fungerar det inte.  Om lite drygt tre veckor åker jag tillbaka hem, och då kommer jag säkerligen kunna se tillbaka på de mindre bra dagarna här och  skratta lite smått. 
Jag är trött på att vara ledsen över saker och ting. Ilska är på något sätt lättare att hantera. Det går förhoppningsvis över efter en stund. Jag ser inget problem att klaga, eller att tycka lite smått synd om sig själv, så länge man gör någonting åt det!
Det går att snacka om sina drömmar år efter år, vad man vill och önskar med livet. Men vet du vad? Det händer absolut ingenting om du inte väljer att göra någonting åt det. Att prata om det, säga "åå, det här vill jag göra, dit vill jag åka" "om situationen hade varit annorlunda hade vi kunnat gör si istället för så". Bullshit! Allt för mycket tomma ord, och ingen handling, efter ett tag blir de där orden mindre trovärdiga, så sätt igång, gör ord till handling.

If you think it's possible then anything is possible.

Along came Friday

Idag fick jag äran att vara in charge över sovstunden för de allra minsta barnen! Egentligen är det inte särskilt mycket att skryta om, men ni kan väl låtsas vara lika översprudlande stolta över mig, som jag är över mig själv? Det var så himlans mysigt!
Sen behöver antalet barn inte ha så stor betydelse, i mitt fall tre små, söta barn, varav en utav dem somnade direkt när han la sig på den lilla "sängen". Unge nummer två behövde lite hår/huvudmassage (mer som när man klappar en kattunge) och somnande efter tio ynka minuter. Medan den sista lilla jäntan kämpande emot så gott det gick. Till slut fall även hennes ögon igen, och hon somnade.
Själv höll jag på att slumra till ett par gånger, och önskade innerligt att det fanns en stor säng, fluffiga kuddar och ett härligt duntäcke till hands.
Det, 45 minuters paus istället för de vanliga 30 minuterna, hembakta kakor och en morotskaka på jobbet var ungefär dagens höjdpunkt.

Förövrigt, är lägenheten förvånansvärt tomt, vilket faktiskt är värt att nämnas med tanke på hur befolkat det vanligtvis är. I själva verket finner jag det nog lite smått skönt,  ingen att ta hänsyn till, jag går runt i min egen lilla värld, avslappnad.
När hälften av de inneboende är personer jag annars aldrig valt att umgås med, eller bo med för den delen, är en paus välbehövlig till och från. Det är lite som när man parades ihop med någon i klassen som man varken gillade eller ogillade. Ni gick i samma klass, ni kunde samarbeta på diverse grupparbeten, eller om ni hamnade i samma lag på idrotten, hälsade artigt på varandra, kanske träffas på någon fest på fyllan och prata lite mer än vanligt, utöver det, inget.
Jag otrivs inte, men det är liksom inte det ultimata heller. Det ska faktiskt bli skönt att komma hem, just för den anledningen, kunna umgås med folk jag älskar och som faktiskt bryr sig om mig minst lika mycket. Inte bara en som nu, men rackarns många!

Hade det inte varit så ljust nu, hade jag valt att krypa ner, kroppen hänger inte riktigt med. En film eller några avsnitt av Will & Grace?

Peace!

(Det ringde på dörren, militärkille i uniform, ligger nog bland topp tre för dagen.)

Situations

Jag dog nog allt lite smått igår, och undrar fortfarande vart min energi, mitt engagemang till jobbet har försvunnit. Putsväck, helt utan förvarning.
Kan det har någonting med att jag oroade ihjäl mig över att jag inte skulle hitta till det nya dagiset imorse och att mitt bankkort ännu inte kommit? Att jag var helt säker på att hur lätt det än skulle vara, så skulle jag förmodligen inte hitta ändå. Allt kändes bara hemskt, och det var givetvis mest synd om mig.
För allra första gången intalade jag mig själv "tänk, gör det för pengarna". Men då slutade det förstås med att jag blev ledsen på mig själv för att jag tänkte tanken. Tjäna pengar är bra, missförstå mig inte.
Egentligen existerar det inget problem, med tanke på att jag tjänar bra mycket bättre än hemma i Sverige. Jag åkte dessutom inte vilse, bussen hade rullandetext på skärmen, (de flesta bussarna jag har hamnat på sedan feb är gamla, ibland finns det inte ens en stopp-knapp, utan ett snöre man drar i) så jag visste exakt vart jag skulle av. Skyltat åt det hållet jag skulle, lätt som en plätt.

Dagens dagis är ett "privat"dagis, lite smått lyxig med andra ord. Barnen får frukost (i vanliga fall får de som inte käkar hemma ta med matlåda med frukost), tandborstning efter frukost(!) och till lunch just idag fick de nybakta scones och omelett, följt av en vilostund alternativt sovstund för de minsta innan alla går ut. Sedan på frukt-yoghurt-stunden brukar i vanliga fall bara vissa barn har yoghurt, men detta dagiset står för båda delarna.
Hamnade inte så fel med andra ord, och jag blir egentligen glad när jag hamnar på dessa dagis.
Time to embrace it all.

Way to go!

Idag regnar det. Igen.
Borde inte bli allt för förvånad egentligen, men attans vad hemskt det är att stå i regnet, medan barnen glatt plaskar runt. Hur roligt kan det vara med lite regn? Uppenbarligen himlans roligt.

Idag talade Muhammed 5½ år om för mig att jag inte får äta svinkött. Diskussionen gick så här;

M: Äter du svin?
Jag: Ja det gör jag faktiskt.
M: Men... Du är ju Svart, svarta kan inte äta svin(?)
Jag: Men vet du vad? Jag äter svin.
M: Du vet att svin är samma som gris? Är du säker på att du äter gris?
Jag: Ja, jag vet att det är gris. Du är muslim, men inte jag, så därför äter jag gris.

Lilla M förstod inget alls, och jag gav upp lite smått.  Men inte han förstås, och skriker efter ungefär tio minuter; "Äter du du svin? De som har bruna eller svarta ögon får inte äta svin."

Visste inte riktigt hur jag skulle hantera situationen. För ju längre diskussionen blev, desto mer raserades hans värld. Hur jag än försökte förstod han inte att det är hans religion som inte tillåter honom att äta gris, inte hudfärgen.

Sedan försökte jag prompt tala om för en liten tjej att hon skrev första bokstaven i sitt namn fel, då jag trodde att hon hette Zarha med S. Försökte få henne att förstå hur man skriver ett S, och i efterhand på samlingsstunden insåg jag att hon skrivit rätt hela tiden, nämligen Z.

Bra barnhage-assistent jag är.


In with the new, out with the old

Nytt dagis idag.

"Varför är du brun", "varför snackar du inte norska?" "har du barn?" "varför har du inte barn?" Det är några av alla frågor jag blivit van vid att svara på den första kvarten. Men med tiden inser jag hur få gånger jag hör dem. Har jag på något sätt vant mig, svarar av ren vana?
Nu frågar alla barn istället om jag har en "kjæreste", "hur länge jag ska vara kvar" och givetvis varför jag har "rosa" hår.

Idag undrade Julia 4 år hur länge jag ska vara kvar i Norge, och på köpet om jag har en kjæreste. Ja svarade jag, och jag är kvar i en månad till. "Men din kjæreste då? Varför ska du åka utan honom?" Så fick jag en liten utskällning.
Hon undrade även om jag hade läppstift, eftersom jag har bruna läppar. Nej, svarade jag, hela jag är brun. Då kontrade hon med "min mamma är också brun, men hon tar på sig det, och så använder hon smink. Är du brun på låret också?" Och senare när hon blev hämtad skriker hon ut "Se, Silvje, min mamma är också brun!"

Marina 5½ år, en riktig liten bitch som betedde sig som om hon ägde dagiset släppte dock ner sin gard när hon hörde att jag träffar Pippi, Emil och Ronja varje dag under sommaren. Nu vet ni i och för sig om att så inte är fallet, men det räcker ju med att hon trodde mig.

The drinks we drank last night

Till och från för jag för mig att jag levt klart min så kallade "wild days", att mitt party-jag upplevde sina bästa dagar i Kitz. Jag har liksom fått för mig att jag inte klara av lika mycket som tidigare, börjar jag bli gammal? Hur illa är inte det?
Men så lever vi bara en gång, och det vore alltför dumt att inte njuta av det, så med jämna mellanrum kommer Party-Sylvia fram. 

Gårdagen bjöd på restaurangbesök, käkade Tapas, det vill säga Spansk plockmat. På plats var jag, Seb, Gustav, Kristina, Kristianx2, Cecilie och Sindre. Blir lite smått sugen på maten igen nu när jag tänker efter. Blev någon slags mellanlandning hos Gustav & Kristians place, där x antal tjejer utökade vårt lilla glad gäng, och alla var mer eller mindre fulla och glad.

Jag fick höra hur coolt det tydligen är att åka hummer-limousin, med skrikande tjejer efter sig. (Någon slags status grej?) Sen ska man helst klaga lite, och göra det lite extra besvärligt för den stackars servitören, bara för att man kan. "Neä, men asså, jag vill ju käka sådant som jag gillar, hummer, kungkrabba och sånt" (Detta givetvis med Stockholmskt dialekt"  Sen ska man dessutom av en anledning jag ännu inte förstår, faktiskt tycka om Fanta & Rosé låten, på riktigt.

Kristina och jag försökte tala om för Sindre att det faktiskt är lite smått rasistisk att bara vilja ha barn som har blåa ögon, det spelar liksom ingen roll hur gammalmodig du är, den blåa färgen är lite smått recessiv. Mina bruna var dock accepterande, dessutom delade vi ett litet ogillande gentemot samma person, så vi bondade ändå. Skön kille.
När jag senare gick på toaletten erbjöd någon utav Cecilies tjejkompisar mig att sniffa kakao och ingefära pulver, jag tittade mystiskt på henne och tänkte WTF? Hon svarar allt annat än lugnt "nej, nej! Det är inte det du tror, jag jobbar på en chokladbutik" vilket av allt att döma skulle lugna mina never tänkte hon. Tack, men nej tack. Fick senare även höra "Men Sylvia, du varken snusar eller röker, vad gör du egentligen?"

Tjugo minuters promenad hem, i klackskor. Frågar mig själv varför vi inte tog taxi, vilket vi gjorde flitigt tidigare delen av kvällen. För att fullborda det hela vaknade jag imorse och tänkte, "Jag ska aldrig mer dricka igen".  Alla vet ju hur det brukar gå. 

Så här såg jag ut.

Och så här såg bursdagsbarnet, lite utav maten och desserten ut.

1. Kristina & Jag
2. Kristian nr 2 & Sindre
3 . Gustav leker Mattis och de andra rövarna.
Jag bestämde att han får komma till parken i sommar för att se hur det verkligen går till. Sedan gick vi ut, och eftersom min kamera ligger hemma i Sverige blev mobilen min sidekick.


Tidigare inlägg
RSS 2.0