Clock watching in Luang Prabang

[15:10]
Att ständigt vara på resande fot medför givetvis en hel del andra små överraskningar med sig. Vi vet aldrig hur morgondagen ser ut, även om vi skulle planerat den in till minsta detalj. Det gäller helt enkelt att ta allt med en nypa salt, ha lagom stora/låga förväntningar, och alltid vara vaksam. Man lär sig att uppskatta de små sakerna, några extra centimeter extra utrymme till benen i en buss, ljummet vatten istället för kallt, billiga dorms etc. Ett helt annat perspektiv på saker och ting växer ständigt fram.

I skrivande stund befinner sig min andra hälft på hostelet och mår tyvärr mindre bra. Det värsta är att känslan av att inte kunna göra något, hur mycket vi båda önskar och vill lär hon inte tillfriskna mirakulöst. Så här sitter jag på  Joma's, ett trevligt café, gör ett försök att bearbeta de senaste två månaderna, och att strukturera upp de två kommande och tiden efter resan.

Ikväll drar vi vidare till nästa stopp, vårt femte land på listan, nämligen Thailand! Vi har en sisådär 20 timmars sittandes bussresa framför oss innan vi är framme i Chiang Mai, där vi ska vara i 4 dagar innan vi reser vidare till Bangkok.

Här
har ni Laos i bilder
*
Counting down the hours before a 20 hour long bus journey to Chiang Mai, reflecting the past two months, feeling lucky and appreciating the small things in life.


Land of a Million Elephants

Äntligen, äntligen har vi gjort något som fått oss att tycka om Laos mer, inget mindre än en heldag med stora elefanter.
Måste erkänna att det sved lite igår när vi betalade 75 dollar "bara för en dag med elefanter", ack så fel jag hade! Idag fick vi chansen att lära oss att rida och ta hand om en alldeles egen elefant.
Det hela började med att vi åkte ut till All Loas Camp bas, utanför Luang Prabang. Väl framme blev det en djungeltur med en Mahout, som är elefantföraren. Om ni råkat missa det tidigare kan jag tala om för er att de här djuren är enorma! Just därför var det så fascinerade att se hur de tog sig fram på de mest omöjliga ställena, hur de simmande i vatten, och lyssnade på deras Mahout. Efter lunch fick vi våra Mahout-uniformer, en lektion och introduktion till de olika kommandon som elefanten lyssnar till, sedan fick vi själva "styra" elefanten på ytterligare en tur i djungeln.
Jag bjuder på fler bilder så fort jag kikat genom dem.

*
Today we hade the chance to learn the real profession of Mahouts, at All Laos Elephant Camp. Amazing day, and we loved it, now all we can think about are elephants.


Roll with the punches

[13.40]
Sabai dii från Luang Prabang!
Nu har vi tagit oss till vårt allra sista stopp här i Laos. På vägen hit har vi hunnit med en nattbuss till huvudstaden Vientiane, kändes som allt annat än just en huvudstad. Tog oss sedan vidare till Vang Vieng, naturen är vacker, höga berg och grottor utplacerade lite här och var. Utöver tubing, klättring och trekking är fest något som står på schemat, på kvällskanten ser man en hel del lättklädda, fulla, ibland höga människor som hittat tillbaka från Nam Song. Här är det ingen hysch pysch om droger, utan längst bak i menyn finns det en "Happy Menu" med allt från en happy pizza, till opium shake. Vang Vieng är helt enkelt en stad man antingen älskar eller ogillar lite smått. Dock är det lätt att ta sig från turisterna, vi hyrde varsin cykel och utforskade en grotta och Blue Lagoon. Inne i grottan höll vi på att gå vilse, kändes som vi var med i någon hemsk skräckfilm, hur länge överlever man egentligen i en grotta med bara vatten och några kex? Lyckligtvis hittade vi ut.

Tråkigheter som hunnit hända utöver att vi inte blivit frälsta av Laos? Vår kompanjon Barbaskön har blivit stulen, detta under samma cykeltur till grottan. Hur det hela skedde har vi fortfarande inte förstått, men Ingrid är numera en kamera, mobil och några hundratusen kip fattigare. Ingen skadades, och stöld under resans gång tillhör det hela, tyvärr.
Större delen av min resegarderob är numera fisrosa, helt omöjligt att matcha och fruktansvärt fult. Betalar man för en tjänst, i detta fall att få ren tvätt anser jag att de borde ta hand om det också. Frustrerad, men mest upprörd över att jag inte fick någon ursäkt för det hela hamnade vi blåsväder med ägaren. Än så länge har vi inte hamnat i något skabbigt fängelse, så allt är frid och fröjd. Vi kopplar bort allt tråkig som hänt, hoppas på att bli friska snart, och ser fram emot att rida min alldeles egna elefant och bli Mahout-förare!
Life goes on!

*
Ingrid got her camera, phone and Barbaskön stolen in Vang Vieng, my laundry came back pink, we almost got lost in a cave and are definitely on the black list at Nana Guesthouse. However, tomorrow we're getting a fantastic chance to get to know the real profession of Mahout, we're gonna' ride our own elephant, how cool is that?! Luang Prabang is our last stop here i Laos.

When life tries to knock all the wind out of you
You've got to roll, roll with the punches.


Nattmarknad i Vientiane

Vang Vieng

Lili utanför grottan

Inne i grottan som vi lyckades virra bort oss i.

Laos!

Gör ett försök att uppdatera med en sisådär 16 procent batteri kvar på datorn. Vi har nu tagit oss över till Laos, en liten öde ö rättare sagt, vid namn Don Det. Hit tog vi oss med buss från Siem Reap, och sista biten blev det kanotfärja med all packning. Kan med all säkerhet säga att det var en av de jobbigaste bussturerna jag någonsin upplevt i hela mitt liv, värre än de Kenyanska vägarna.

Här bor vi på Little Eden, på Don Dets norrdvästspets och får en underbart fin solnedgång varje kväll. Vi äter och dricker gott, och idag utforskade jag och Ingrid ön på cykel.
Internettillgången kommer vara begränsat ett tag framöver, och inläggen ännu glesare, men håll ut mina vänner!
Kika in här så få lite smak på vad vi har för oss!

*
Arrived in Laos after a very bumpy bus ride. First stop, Don Det, one of the 4000 islands.


Tuoul Sleng Genocide Museum

Tar en titt på min egen blogg och inser snabbt att de få inläggen jag skrivit om Kambodja inte visar hur mycket vi gjort, lärt oss och hur mycket vi verkligen älskar det här landet. Ni vet redan om att vi hann med Killing Fields i Phnom Penh, samma dag hann vi även med Toul Sleng Genocide Museum och Royal Palace. Vi tar en titt tycker jag.

Tuol Sleng, eller S21 som det även kallas va från början en skola innan Pol Pot byggde om det till ett fängelse för alla som hade andra åsikter än han själv. Mer än 17 000 människor fängslades, bara 7 av dem överlevde.

Till en början var det bara politiska fångar, men barn blev också offer. Just den här delen av museet tog extra hårt på oss alla, oskyldiga barn som torterades och fängslades.


Fångarna satt ungefär 2-4 månader i fängelset, svält och tortyr och avrättning tillhörde vardagen. Efter det fördes de till Choueng Ek, Killing Fields där de avrättades brutalt.

*
Me, Ingrid and Hanne spent some hours at the Tuol Sleng Museum, pictures from Cambodia's dark history.Under the Khmer Rouge regime, 1975-1979. 1,7 million people died, more than 17 000 people were sent to the Tuol Sleng prison before being executed in Choeung Ek, Killings Fields.

Sihanoukville

För några dagar sedan åkte vi till Sihanoukville i hopp och tron om att vi skulle få några lugna dagar på stranden, en liten mini-semester i själva resandet, ett avbrott helt enkelt .
De senaste fyra dagarna resulterade istället i att vi i snitt sovit 2-3 timmar varje natt, struntat i att gå hem till vårt betalda hostel, istället har vi käkat frukost på Serendipity Beach varje dag, för att sedan ligga och slappa hela eftermiddagen på Victory Beach.
Imorse, vår sista dag kom en utav alla restaurangägare och skrattade lite smått för sig själv när han såg oss, "Party hard again last night?" men allra sötast var de små barnen som undrade om vi spenderat vår kväll på JJ's igen.

Nu är vi tillbaka till verkligen, resan fortsätter. Vi lever, men är mer slitna är vi hade tänkt oss. Om två dagar drar vi vidare till Siem Reap.



Mer bilder hittar ni här.

*
Me, Ingrid and Lili went to Sihanukville thinking we would get some rest. The days we spent there ended up with hardly no sleep at all, and we litterally dance all night, and ate breakfast at the beach. Good times.

Don't judge a book by its cover

[18:25]
Resan fortsätter, och vi har nu hammat i Phonom Penh i Kambodja, landet de flesta där hemma inte har så stora förväntningar på. Vissa talade till och med illa om det, medan andra inte ens förstod varför det fanns med i vår reserutt.

När folk tänker på hemska saker som hänt ett helt folkslag är det oftast Andra Världskriget som kommer på tal, förintelsen av judar, eller Sovjet och dess hemska läger uppe i norr. Det är inte särskilt många som tänker på varken exempelvis Rwanda, resultaten efter Vietnamkriget, eller Kambodja, landet vi befinner oss i nu.Jag försöker intala mig själv att de som sagt de mest negativa kommentarerna helt enkelt bara inte är särskilt pålästa.

Under Khmer Rouge-regimen (1975-1979) dog minst 1.7 miljoner människor genom avrättning och svält. Idag är landet relativt stabilt och fredsfullt, dock har de en mörk historia bakom sig. En tredje del av invånare lever på mindre än 1 dollar om dagen (ungefär 7-8sek) och åtta utav hundra barn dör innan de får fira sin femårsdag. Så jag förstår om folk är pessimistiska när de hör någon säga Kambodja. Det de inte vet är att folk här verkligen uppskattar det lilla de har, och bjuder på ett stort leende, trots att allt de hemska hänt så nyligen.

Här har vi kommit över gränsen till Kambodja. Hamnade på Eight8 Backpackers hostel och softade resten av eftermiddagen, trötta från gårdagen kvällsäventyr och att Ingrid nästan blev rånad.

Nästa dag tog vi en Tuk tuk till Choeung Ek Genocidal Center, Killing fields stod på schemat.

Memorial Stupa.

Några av alla som mördades, man ser slagen mot huvuden.

Sugar palm tree, ser ni hur vass och spetsig stammen är? Den användes till att skära upp halsen på offren.

Det kändes ganska overkligt att mycket av det hemska hade skett på just den platsen vi befann oss på. Omgivningen var vacker, träden var stora och mäktiga, och de här barnen va så charmiga, deras engelska var oroväckande bra, och jag smälte lite smått när de i kör sa; ONE TWO THREE, SMIIILE!

På andra sidan, fanns det här trädet.
Att lyssna på allt som hade hänt i området tog på krafterna, det ligger så himla mycket ondska i det hela. Den dosen är tillräckligt för tillfället.

*
Good bye Vietnam, Hello Cambodia!
We took the bus over the border and realised in a couple of hours how much we loved the new country. First day we went to Choeung Ek, Killings Fields. The place is so beautiful, it's hard to understand all the horrible, evil things that happened here.


Cu Chi tunnels

[22.32]
Vi befinner oss i skrivandes stund i Kambodja, men måste först och främst berätta om Cu Chi tunnalarna och vår underbara gudie som vi hade.
Cu Chi brukade var ett slagsfält under Vietnamkriget. Stället ligger ungefär 50km utanför Saigon, super enkelt att boka en tur.

I västvärlden är kriget känt som "Vietnamkriget" och varade enligt Amerikanerna i drygt åtta år. Vi fick höra Vietnamesernas sida av historian. De själva kallar kriget "The American War" och för dem varade det hela i 20 långa år. Beroende på vilken generation man frågade skulle man få helt olika versioner om kriget.

Vi fick se hur människorna levde i tunnlarna, hur de utvecklade olika system och levnadssätt, som att laga mat utan rök, kommunicera med varandra utan att det skulle höras, och sköta hygienen nere i tunnlarna.
Tunnelsystem är 250 km, och har tre olika nivåer, 2-4 meter, 4-6meter och det allra djupaste 8-10 meter. Hur galet är inte det? Närmare 16 000 människor levde i tunnlarna, ungefär 5000 överlevde.
Mycket har förändrats sedan dess, men landet är fortfarande väldigt kommunistisk, kunde exempelvis inte använda Facebook (precis som i Kina), och om den unga generation människor vill resa utomlands måste de lämna kvar någon slags "deposit", hus bil eller en stor summa pengar.
Bjuder på två bilder, resten hittar ni här.

*
Spend our day at the Cu Chi tunnels, learning about the history of the Vietnam War, and how the people survied in the tunnels. It's pretty amazing.


Flavours Hoi An & Nha Trang

Sista dagen i Hoi An gjorde vi i princip ingenting. Njöt mest bara av miljön, trots det dåliga vädret. De färglada husen är rätt mäktiga. Ni får en liten mix från vår sista dag i Hoi An, och de första i Nha Trang. Imorgon ska jag försöka dela med mig av vad vi har sysslat med de senaste dagarna här i Saigon.
Gamla stan är mysig, men det har jag nämnt tidigare! Vi strosade runt.

För att komma över till andra delen av Gamla stan går man över Japanska Bron, på ena sidan är det apor som vaktar, och andra sidan hundar. Detta för att bron byggdes klart i olika år. Coolt va? :)
Efter att ha hittat en mask i min sallad, misslyckats att göra våra nyinköpta lanterns mindre, som mannen lovat oss att vi kunde göra, gick vi tillbaka till hotellet. På andra sidan gatan fanns nämligen en restaurang som passade oss perfekt. Där drack vi te och läste våra böcker, jag läser The Girl In The Picture, det borde ni också göra! Sedan var det dags för en hemsk och lång nattresa till Nha Trang.
Bussresan kan med all säkerhet räknas till den jobbigaste, pysiskt och fysiskt. Vår mycket otrevliga konduktör var inte bara otrevlig, men även våldsam. Jag satt bakom en Brittisk tjej som blev utsatt för det hela och rädslan gjorde sig påminnd. Bra start. Framme i Nha Trang gick och och Ingrid och la oss några timmar. Åt lite extra gott när vi väl vaknade, jag tryckte i mig den här goda skapelsen.
Utvilade och redo för nya utmaningar, lyckligtvis visade det sig att de Brittiska tjejerna bodde i hostelet jämte oss, detta skulle förstås firas!
God mat och trevligt sällskap, Antonia, Carmel, Jess, Vanessa, Ingrid och Jag.
Ett besök till Red Apple och Sailors Club. (Snygga Australiensare kanske också borde tilläggas.)
Lyckades inte boka biljetter till Saigon som vi tänkt oss, så det blev en extra dag i Nha Trang. Soligt och fint!
Hej hej, här är jag i sommarklänning i värmen. Vi hann bland annat besöka en Jätte Buddha, men det ska jag visa mer om en annan gång!

*
Some pics from our last days in Hoi An, and first days from Nha Trang. Long bus ride with an aggressive conductor. Met the British girls again, which was great, celebrated a late New Years, nice weather and good food!

Welcoming 2012

[11:32]
Vi tar en titt på nyårsafton tycker jag, behöver lite positiv energi känner jag!

Till kvällens ära, cocktails och trevligt sällskap!

Här har ni en del av gänget, Ingrid och Jess.

Vi beställde in en himlans massa mat, det satt fint! Antonia och Carmel till vänster.

Begav oss till Before n' now och hade det allmänt trevligt innan tolvslaget. Här ser ni Jess, Carmel, Ingrid och Antonia.

Det visade sig att Vietnameserna inte firar nyår alls, (de firar sin egen, Tet) så vi fick nöja oss med små tomtebloss, skönt att vi inte är så kräsna och kunde roa oss ändå.

Vi köpte små lanterns.

Vid tolv-slaget släppte vi ner vår små lyktor, bestämde oss att skicka iväg allt negativt från 2011, och samtidigt önska oss bra saker inför det kommande året.

Ja, och så saknade vi Elin lite extra just den kvällen, och kom fram till att Carmel är rätt lik henne. Hon blev vår Elin för en kväll. <3
Passade även på att ringa hem, och till Linnéa och Linda. Saknar er, ni anar inte!

*
Happy New Year! We spent ours in Hoi An, without fireworks, but with a nice dinner and at midnight, we sent lanterns into the river.

Waking up in Saigon

[10:47]
Tänka sig att det är 2012?! På gott och ont flyter dagarna ihop här, vi har inte koll på vilken veckodag det är. Efter en otrolig lång bussresa från Nha Trang har vi nu kommit fram till Saigon.

Första intrycket? Tjejen jämte mig anmäler en hemsk händelse från gårdagen, gråter, och försöker intala sig själv och de som tar emot hennes anmälan att det inte är hennes fel. Bra första intryck?
De som jobbar här på hotellet försöker i sin tur övertala den stackars tjejen att hon borde ändra lite i sin historia, efter hon "ändå inte minns allt, och det vore bättre för dem med den här versionen".  Behöver jag ens tala om för er hur ilskan bubblar i mig? Om inte ens hostelet vi bor på tar henne seriöst, hur ska då polisen reagera? Om det är svårt att anmäla sexuella trakasserier, övergrepp, våldtäkt hemma, hur jävla svårt kommer det vara här?
Jag är arg både arg. Ännu en gång använder jag mig av underbaraclara.

Är man utomlands gäller givetvis common sense, det förstår både jag och Ingrid. Vi har haft turen att klara oss hittills, bara ett par förjävliga bussresor med aggressiva, lite smått våldsamma konduktörer? Olyckligtvis har vi inte blivit frälsta av Vietnam, och hur mycket vi än tyckte om Hoi An och Nha Trang återvände jag tyvärr precis till att vara smått skeptisk..

RSS 2.0