Hej & godnatt

Efter att ha flyttat ut allt från tredje våningen igår, och att sitta still hela idag har jag både ont i ryggen och träningsvärk i armarna. Jag lär sova gott inatt också.
7½ timme tog det att fixa håret, nu kan jag gå utan mössa.


Backpack, check!

Jag kan förstås inte backpacka utan en bra ryggsäck, efter mycket om och men införskaffades en sådan idag. Jag älskar att köpa väskor, jag har en hel kista med dem här hemma, det jag däremot inte äger är en ryggsäckar som kostar en del.
Ny i familjen är en McKinley, Yukon 60 W, som tydligen ska vara anpassad för kvinnor, vilket försäljaren tycktes glömma nämna när han argumenterade för den 2400 kronor andra perfekta-väskan-som-har-allt.. 1400 riksdaler gick denna på. Dess insida lyser förstås inte i mörkret, och alla de olika knäppningar är inte färgkodade. Jag chansar och hoppas på att jag inte är alltför dum.
Har dessutom fått hem mitt pass idag, men ett fint klistermärke med kinamuren i bakgrunden, som jag förövrigt kommer se med egna ögon inom en snar framtid!
Imorgon ska jag fylla i ansökan om visum till Indien och bli ytterligare 700 spänn fattigare.
På återseende.

Väskan sitter förövrigt inte rätt på denna bild, utan ska sitta som den gör i skrivande stund, det vill säga lägre så all tyngd ska stödjas av mina höfter.


FML

Hade jag varit mulat hade följande hårscenario aldrig ägt rum. Jag hade  inte varit det minsta bitter, och helt förstörd för att mitt hår ser förjävligt ut.

Idag tog jag ut mina extensions, eller vad ni nu vill kalla dem. Mitt egna affro hade vuxit till sig så fint, blivit sådär härligt tjock och långt, jag hade dessutom bestämt mig för att inte rakpermanenta det denna gång.
När jag sedan bestämmer mig för att ta tag i det, tvättar det och kommer ner, har det sakta börjat förvandlas till små dreads. Det brukar det göra när jag tvättar, så förlorade inte hoppet. När jag väl skulle börja handskas med det börjar all hopp sakta med säkert försvinna. Utväxten, det vill säga delen med det obehandlade håret är tjock som ogärs, medan resterande håret, som valt att bli dreads är tunt och fint. tillsammans bildade tuvor som var helt omöjliga att få bort. Dreads  somsagt. Och vet ni hur man får bort dreads? Jo, mina vänner man rakar bort dem, eller klipper bort dem. Inte kan jag gå runt och se ut som en kille heller! Så vi försökte rädda det lilla som gick, de kammade ut allt.

I badrummet ser det ut som någon har massakrerat en stackars pudel, mitt huvud är ömt, och allt hår ser ut som en affroperuk.
Har gråtit lite, eller ja... Jag har gråtit floder. Inte för att hela processen gjorde djävulskt ont, utan det faktum att jag aldrig i hela mitt liv kännt mig så ful. Jag har inte haft så här kort hår på år och dagar, och vill helst krypa ner i min säng, ligga i fosterställning och tycka synd om mig sälv.
Ironin i det hela? Att syster precis innan det hela sker avundsjukt talar om hur fint tjock, långt hår jag har fått.

Och ja, jag vet att det växer ut....  Om typ 6 år.

110926

Jag har med all säkerhet vilat klart nu, behöver med en gång återfå lite mer fart och fläkt i mitt liv igen. Med en månad kvar tills den stora resan och äventyret drar igång har jag kommit på att shit, jag kan inte äta med pinnar! (Har alltid bett om en gaffel när jag varit hos Ingrid)
För mig är det nästintill en konst, faktiskt. I samma veva försökte jag komma på när jag åt sushi senast, jag minns inte. Kan nog till och med vara så att jag  bara smakat ytterst lite utav det.
Ja.. Och så har mitt pass ännu inte kommit fram. Lyckligtvis är jag så pass skillad, har tålamodet som krävs för att sitta i kö till CVS, och nu är hela problemet löst. Det var dagens äventyr.

Vad mer? Eftersom mitt pass inte befinner sig hemma, kan jag tyvärr inte dra iväg på någon spontan sistaminuten resa, utan får snällt stanna kvar i landet i en månad till.
Kika in den här bloggen när ni ändå är här vetja, hittade dit från denna finfina tjejen. Love it!


Släkten är värst

Jag har spenderat min dag på ingen mindre än Farmors 75-årskalas! Jag har hälsat på folk jag inte känner igen, jag sakat hand med så ofantligt många, slappa handslag, handslag som knappt känns, och en del fasta handslag. Först och främst, vad är det med folk som inte kan hälsa ordentligt? Kan du inte ta ett fast handslag, då nöjer jag mig faktiskt hellre med ett enkelt hej.

Sedan fick jag höra att "man klarar sig utan körkort om man typ bor i Stockholm", jag fortsatte att le utan att skada människan ifråga.
Jag är uppenbarligen bland de få på min fars sida som inte gått minst ett år på bibelskola, eller har körkort. Kan ni tänka er hur min ynka lilla tatuering på ryggen togs emot?! För de allra modigaste visades även det senaste tillskottet. Tills nästa gång funderar jag på att skaffa mig en sleeve, och någon piercing i ansiktet, bara för att liksom, körkortet blir en bonus.

Så har vi förstås en del av släkten som anser att man inte behöver komma fram till vad man ska bli, det rer sig liksom med tiden. Att mina små äventyr är den bästa sättet att få erfarenhet på, och jag helt enkelt ska fortsätta njuta av livet. Mer sånt ville jag höra!
När jag inte var bitter, och inte offentliggjorde min och Ingrids Asien-resa såg det ungefär ut så här.

Farmor och  Jenny


Efter allt hälsade och leende blev det matdags.

I vår släkt döps inte småbarnen, utan vi barnvälsignas, precis som ett dop, minus dopklänningen och Svenskakyrkan. Här är nykomling nummer ett, Josefin.

Baby nummer två heter Victor.

Ytterligare en söt liten sak, Wilma


Lite ny energi tillfördes när Louise dök upp, tack och lov! Hon är inget "orginal" som de andra, utan fasters mans syster.

Så här ser jag ut på 75-årskalas, sitter mest och ser oskyldig ut, vilket jag förövrigt är bra på.


Farbror med kusiner.


Det hölls tal, vi käkade tårta, och allt som hör till. Kusin Annie här, i sin tyskadräkt. Hon hittade nämligen en ung man i Tyskland.

Amanda och Victor

Och här har vi alla kusiner på pappas sida.

Lite som de tre musketörerna, fast bättre

När jag var yngre hade jag en vän som stenhårt trodde på att man enbart kunde ha en bästavän, och att tre tjejer aldrig kunde umgås, det hade hon nämligen fått höra från sin kära mor. Jag trodde aldrig riktigt på den teorin, och nu med facit i hand kan jag med all säkerhet säga tji fick hon! Tre funkar alldeles utmärkt, ju fler desto roligare.



Och ibland kan man till och med slå på stort och utöka trion, fantastiskt det också!

Friendship is born at that moment when one person says to another, ‘What! You too? I thought I was the only one!

C.S Lewis


Skyll dig själv!

I måndags i Efter Tio diskuterades det om den nya Stalker-lagen som träder i kraft 1 oktober. Min uppfattning av det hela är att det alltför ofta aldrig riktigt händer någonting, trots bevis, slutar det oftast att fallen läggs ner, och ett dolt "du får skylla dig själv" ligger i luften.

Det här med att vi tjejer ska skylla oss själva ska vi tydligen ta med oss. Det är en hård miljö, så vänj dig, skaffa hårdare skinn, ta kommentarerna med en nypa salt, du är ju trots allt tjej och inget har hänt ännu, eller hur var det nu igen? Trakasserierna behöver inte alltid vara av "sexuell natur", beröringar, skämt, förslag, blickar, men det beror förstås på vem man frågar.

I restaurangbranschen förväntas vi  att le, vara attraktiva, och få gästen att må bra, bra service kallas det, och skulle det mot hända något, ja då är det bara att inse att det är en bransch med hård attityd. Vi ska tydligen skaka av oss allt, det är en del av jobbet. Och skulle man mot förmodan säga ifrån, gå till högre makter med det, ja, då ifrågasätts varför man inte kom från första början? Fin ond cirkel det där.

Quality time with L

Jag och min nästintill hypnotiska klänning har spenderat dagen hos finfina Linnéa. Vi har återförenats med våra hunkar från Vampire Diaries och dreglade lite smått. Helt sant. Lagade mat tillsammans och njöt bara av varandras sällskap, pratade framtid, försökte lägga upp en plan utan att lyckas. Jag inser mer och mer hur mycket jag kommer sakna henne.

Sedan tappade jag i princip all hopp för världen, men bara nästan.


Visum till Kina - Check

Perfekt till att lönen kom idag, fick jag inbetalningen till CVS, Chinese Visa application Service Center. Till skillnad från mig, se till att svara när de ringer (0812201166) första gången om du sökt visum. Jag ogillar nämligen att svara på dolda nummer, och okända nummer, inte alltid så bra.

Hursomhelst, du fyller i allt du kan i ansökan, skickar sedan iväg ditt pass, passfoto, ansökningspapperna, och ett frankerat, rekommenderat returkuvert i ett annat kuvert, vilket du får betala lite extra för, en sisådär 67 spänn per kuvert. Sedan tillkommer 220kr för att kunna komma in i landet, och 565kr för "post service", vilket jag förövrigt anser är helt sinnessjukt. Så allt som allt, 919kr.

Får ni någonsin för er att åka till Kina, hittar ni all information här.

Ett skepp kommer lastat!

Kika in dessa coola tjejer!

Niotillfem

Underbaraclara

Chrystelle - Åh, kolla in hennes bröllopsbilder! Dog lite smått, så otroligt vackert! Jag som inte ens vill gifta mig.

Memory Lane, we're here again

I min bokhylla har jag numera en stor samling med minnen i form av alla mina scrapbooks. Allt från klassresan till Berlin-08, Hultan, till min egen student.
Idag fick jag en liten längtan utav det förflutna, och bläddrade genom, mindes, skrattade och bläddrade lite till. Vart har alla år tagit vägen?

För två år sedan bestämde jag mig för att följa med Hanna och Sofia till Österrike, jobbade på Kaiser, och festade som aldrig för.

Hängde på Ecco, där vi förälskade oss lite smått i de Australienska bartenders Mellis, Kenno och Brad, för att inte tala om Kitzbühl-Jospeh, "som alla Svenska tjejer uppenbarligen ville ha". På Flanningans njöt vi av liveband, Londoners soffor och bord agerade dansgolv, och High Ways, ja där dansade vi bort morgondagens beykmmer. Vi hängde med sköna killar som Seb, Fuzz, Martin, Dave och en himla många till. "In Kitzbühl, every night is Saturday night". Ja, och så drömde jag  om att bli en grym snowboard-tjej, men nöjde mig med att åka skidor.

Förra sommaren lärde jag känna Linnéa lite mer, och resten är mer eller mindre historia. Distansen är inget bekymmer, och vi festade mest hela sommaren, innan hon bokstavligen drog jorden runt. Vi lärde oss även att precis vad som helst kan hända på personalfesterna. True story.

Medan vissa drog till New York, åkte jag söderut på Bröllop, i Kenya, där survival of the fittest gällde.

Flyttade till London, trivdes inte som au pair, men älskade Oxford Street, shoppade, hängde på Camden Market, skaffade mig min andra tattoo, och gjorde sådant man borde när man är i London.

2011 kom, satsade allt och åkte till Norge. Saknade det mesta, även om vissa moments där blev oslagbara. Blev förövrigt en sjujäkla barnhageassistent, som dessutom luktade "gott, som muffins". Ett gott tecken tycker jag.

Sommaren kom igen, det blev ytterligare en säsong på Restaurang Linnea, om än mer galen och hektiskt än tidigare. Linnéa och jag delade lägenhet, och hon jag och Madde delade säng, åt massvis med Ben&Jerry's och välkomnade sommarens äventyr. Jag passade även om att åka till Värnamo lite då och då, för att träffa några till av mina favoriter.

Under sommar 2011, blev onsdagar på Chaplins en vana, där hängde jag mest med Madde, vi hängde med nytt folk och hade det fint. Vi hade nämligen bestämt oss att njuta till fullo av sommaren, trots mina 11-12 timmar och hennes ibland 16 timmars pass på jobbet. Juli var ett helvete, men i augusti firade vi the good and the bad times med den traditionsenliga kräftskivan!

Det var så himla mycket kärlek, glädje, och god mat, och vi påmindes alla om hur otroligt lyckligt lottade vi är.

Nu är hösten här, och jag har två nya, tomma scrapbooks att fylla med nya, härliga minnen. En utav dem är denna nedan, perfekt för de äventyr som väntar i fjärran öster!

Har redan börjat fylla i den, och mer ska det bli.

Och så kan man liksom scrapbooka lite smått i den också.

Ambivalent

Jag har nog aldrig längtat bort så mycket som jag gjort idag, samtidigt som jag vill vara hemma. Hur svårt kan det vara att bestämma sig liksom?
Om jag inte nämnt det tidigare är jag lite smått rädd inför resan, fy sjutton vad rädd jag är. Men hur spännande är det att stanna hemma?

Jag saknar de sena sommarkvällarna, att jag aldrig visste vart eller hur de skulle sluta, samtidigt som jag tycker att det är skönt att de är över.

Ja.. En gnutta ambivalent, även om jag uttalar det bäst på engelska.


Helglyx!

Syrran och jag hade en bakdag idag, riktigt mysigt var det.  Nu går det inget bra på tvn, men jag överväger att ta mig en stor kopp Chaithe och bli lite tjock. Lite helglyx liksom.

Tre sorter blev det, Mortotstårta, Muffins och Toscarutor.


Sedan kom jag dock på att vi kanske bakade lite för mycket. Kom förbi på lite fika?


Let’s take the next train or the plane to...

"Vart ligger Indien?"
Jag förklarar och får sedan till svar "Jaha, det som ligger innan Australien?" Ja, i och för sig, tänker man så, ligger Sverige faktiskt också innan Australien, sant?
Samtalet fortsätter sedan med att jag undrar om personen i fråga rest mycket. "Ja, jag har varit utomlands jätte mycket, typ Turkiet flera gånger, Mallorca, Grekland, Kroatien... Hur tror du Malaysia är?..."

Ja utomlands som utomlands kan man tycka. Charter är trevligt, men jag står fast vid att vi då inte riktigt ser vad landet egentligen har att erbjuda. Jag har varit på Rhodos, att hänga på bargatan om kvällarna var ju trevligt, Linda har båtluffat i Grekland, lite skillnad. Ja, ni fattar kanske grejen? Precis som att jag är medveten om att Kambodja och Vietnam, för att inte tala om Indien, absolut inte kommer vara en dans på rosor. Men det är av dem jag ska lära mig allt från, utvecklas, lära känna kulturen, människor och deras land. Jag ser inte ett dugg asiatiskt ut, och kan dessutom inte äta med pinnar. Bara det är ett helt äventyr i sig!


Jag följer med dig hem ikväll

Det blåser otäckt mycket utanför mitt fönster just ikväll. Sådär hemskt så att jag helst skulle vilja ha någon här bredvid mig som lugnade mina stackars nerver, och talade om för mig att det faktiskt bara är vinden utanför, inget läskigt alls.
Inte nog med det, tidigare ikväll gick en propp i vardagsrummet, jag blev så otroligt rädd, det var nämligen bara jag hemma, och det blev alldeles för mörkt. Jag gillar inte mörker.
Jag följer med dig hem ikäll
För jag vill inte vara själv


Biljett bokad!

Den 27e Oktober bär det av, bokat och klart nu, 6 248 gick biljetten på och 07.00 den 27e lyfter vi från Landvetter, mellanlandar i Wien och sedan vidare till Tokyo. Hur sjukt är inte det?
Hemresa den 27 Mars 2012, från Mombai, vilket kan bli tidigare om vi får hemlängtan. Helt galet! Nästa projekt, lugna mamma.

Visum

Det ryktas om att vi ska beställa biljetter ikväll, och på en gång kom den riktiga nervositeten fram. Frågar mig själv lite smått vad jag gett mig in på, och detta bara efter att jag börjat fylla i Visumansökningen till Kina.
Frågor som vilka länder och territorier jag besökt de senaste 12 månaderna, om jag besökt länder som drabbats av smittsamma infektioner de närmsta 30 dagarna, och vem som ska betala kostnaderna för min resa och boende under min vistelse i Kina. Lätt som en plätt tänkte jag. Eller?
Tidigare medborgarskap... Kenyan, check. Vidare tänkte jag att jag inte åkt någonstans det senaste året. Ja, just de ja, Kenya, London och Norge. Smittsamma sjukdomar? Nja, bara förkylda barn i Norge, men det är mer än 30 dagar sedan. Ja, det är lite av alla frågor som ska besvaras. Ni ser ju själva antalet papper som ska fyllas i. Laos har endast ett papper, medan Indiens ansökning liknar den nedan.


I betraktarens öga

Idag påminns vi alla om 9/11-attacken som skedde för exakt tio år sedan, hur USA, och många andra fylldes av rädsla, vi fick alla en ny syn på världen och våra medmänniskor.

Det jag och många andra förmodligen minns och tänker på mest en dag som denna är hur många människor som dog i samband med attacken. Men vad räknas egentligen? De 2 976 Amerikanerna som dog just då? Eller även de 48 644 Afghaner, och 1, 690, 903 Irakier som betalt priset för ett brott de inte begått? Jag kan erkänna att jag i första hand bara tänkte på Amerikanerna.

Flygolyckan som skedde nu i veckan i Ryssland, hur många tänker på att det nästintill var ett helt hockeylag som utplånades, inte bara Stefan Liv?
Ni minns säkert alla vad som hände i Norge för några månader sedan, hade vi (och media) en tanke över till de mer än 10 miljonerna människorna i Östafrika som hotades av svält, kvinnorna i Kongo som våldtas? Eller hur ofta tjejer får höra att de i princip får skylla sig själva när de anmäler en våldtäktsman, hur just kvinnors frihet inskränks.

Jag antar att det hela ligger i betraktarens ögon. Och ja just det ja, media!

I'm a little bit of everything all roled into one

I sommar har jag kommit underfund med att jag faktiskt kan vara rätt elakt till och från, riktigt otrevlig är kanske ett bättre ord. Nu försöker jag komma underfund med vart allt det onda kommit från?
Jag har på något sätt slutat "ödsla" tid på att försöka få precis alla att tycka om mig, jag tycker ändå inte om alla. Jag är förstås inte elak, mest bara dryg vid de här tillfällena. Men oftast är jag riktigt trevlig, ibland är jag relativt söt också.

Idag har jag mest varit en bitch på jobbet, haft Alanis Morissettes Bitch som theme song i huvudet. Det beror på att jag finner det lite smått töntigt att torka av borden med vinylhandskar, skrapa av tallrikarna med handskar, när dog någon senast av lite matrester på händerna?
Att "möblera" om i kassan så att pengarna ligger spegelvänt, inte för att det finns otroligt lite att göra, men för att det andra sättet tydligen är fel, pengarna är fortfarande lika mycket värda, dessutom ser man faktiskt skillnad på en tjugolapp och en hundralapp. Annars kan man alltid stå två i kassan fastän buffébordet ser förjävligt ut och borde torkas rent, klaga på att 9 timmar är världens längsta arbetspass. Eller det värsta av allt, sitta med mobilen vid kassan framför gästerna. Jag fick inget utbrott, min trevliga sida försvann dock.

Jag är den som är rädd för fåglar, töntigt rädd för clowner, höjder, maskerade/utklädda personer. Vågar faktiskt inte ens hoppa studsmatta eller gunga för högt, äter inte blodpudding, just för att det är blod, så jag kanske inte har så mycket att säga till om.

Just when you think, you got me figured out
The season's already changin'
I think it's cool; you do what you do
And don't try to save me

I'm a bitch, I'm a tease
I'm a goddess of my knees
When you hurt; when you suffer
I'm your angel undercover
I'm enough; I'm revived
Can't say I'm not alive
You know I wouldn't want it any other way

And I'm in Lund again

Jag har nästan glömt bort att visa hur bra jag hade det i slutet av augusti, nere i Lund. En fredagskväll, som denna saknar jag Linda och Lunda-livet och sommarens alla bravader lite smått. Att nöja sig med Idol, känns relativt B.

I Lund var Linda snygg, och jag gjorde sådant som jag i vanliga fall aldrig gör, så som att gå till ett café enbart för att använda deras toalett, utan att betala eller köpa något. Jag fick dessutom lära mig att i Lund är det helt normalt att dricka på offentliga platser och helt ok att ta på sig strumpbyxor utanför en offentlig toalett, så där stod jag i toakön, (av den enkla anledningen att jag har fobi för riktigt offentliga toaletter) och tog av mig byxorna. Helt normalt.

Linda, jag och Annika köpte varsin Bilie the Vision&the dancers t-shirt och sjöng för fulla muggar, ytterligare en aktivitet jag annars aldrig utövar. Sedan kom vi överens om att vi skulle starta ett eget band, Linda, the vision and the dancers. Jag skulle vara visionen och Annika dans-delen det kommer bli succé!

I vimmlet av Daniel Adams Rays konsert träffade jag på en Nanci, numera känd som Ajuma. Jag växte upp med henne som liten och jag har inte träffat henne sedan 1998, det är nästintill en hel evighet. Så ni kanske kan tänka er hur rackarns glad jag blev!


Såg iprincip ingeting av Veronica Maggio koncerten, men fullkomligt älskar skivan Satan i gatan, och Maggios närvaro på scen, sedan vandrade vi glada genom Malmös gator.


Linda och jag tatuerade oss, hängde på fik och på Botaniska Trädgården med Ann-Sofie. Det var himlans mysigt. Jag saknar't

Ja, Lund är rätt fint och mer rofyllt än jobbet, är redan trött på allt, och kommer nu ihåg varför jag sa upp mig. Skönt att jag kunde stå fast vid det. Och för er som inte är Linda, ja jag är ironisk.

Ett avbrott

Jag borde känna mig mer utvilad än någonsin tidigare just nu, med tanke på hur lite jag har haft för mig. Kroppen känns någorlunda utvilad, men jag har ändå kommit fram till att jag behöver stressen till viss i del mitt liv. Jag blir ju så förbaskat uttråkad annars!
Jag vill visserligen inte ha de där 12-timmarspassen från i somras, eller känslan av att jag inte hinner träffa alla jag vill, någon fin balans där emellan hade varit perfekt. Resan tar visserligen sin lilla tid att planera, och på måndag skickas första visumansökningen iväg, men sedan är det bara att vänta, and that's boring.

Imorgon och fredag har jag hursomhelst tagit på mig 2 olösta pass på Majkens, kärt återseende! Och på söndag ska jag prova något alldeles nytt, nämligen Hamnmagasinet.
Nytt är förstås spännande har jag hört. En sistaminuten-resa hade förstås varit fint det också.

Walks in the park

Jag har den stora äran att få vara Pixies Gudmor! Det är helt fantastiskt, även om jag inte ser varken henne, Frida eller Emil alltför ofta. Vet inte riktigt vart den här sommaren här tagit vägen, jag som hade tänkt spendera mer tid med dem än vad som hunnits.
Det är dagar som idag som får mig att bli lite sentimental och ifrågasätta mina val att spendera hösten/vintern någon annanstans än hemma, där familj och vänner är kvar.
Att få se hur ett barn utvecklas är något bland de mäktigaste sakerna som finns, särskilt de första åren, då allt märks så tydligt,dessuttom tänk glädjen i deras ögon. Allt är så äkta.

Pixie har lärt sig en himlans massa nya ord, idag fick jag höra att hon kan peka på ett kort på Seb och säga hans namn. Jag gjorde sedan ett desperat försök att få henne att säga mitt namn också, det gick. Typ.

Och så har jag tagit pass/id-foto idag till alla visumansökningar som ska skickas iväg. Rakt fram ifrån ska det vara, enkelt men aldrig blir man så där häpnandsväckande snygg som man skulle vilja. Men det är ju jag, även om det ser ut som om jag helt plötsligt har några extra kilon i ansiktet.

Keep your eyes on the track, try and stay focused

Hösten har gjort sig påmind även idag, medan jag lite smått önskar att jag var åtta igen, och helt galet fascinerad över de vackra färgerna på träden, regnpölarna och att det mörknade så tidigt.
Tänka sig! Det fanns en tid då även jag tyckte att hösten och vinterhalvåret var något extra ordinärt, numera försöker jag dock mest fly från den.

Min kära mor tycker förövrigt fortfarande att Europa, närmare bestämt Italien, England eller varför inte Grekland borde räcka för att komma bort. Jag var illa tvungen att ifrågasätta henne, och i samma veva fråga om hon möjligtvis inte va stolt över mig. Det slutade med att hon blev lite smått upprörd, gav mig en kärleksförklaring och talade om att Asien ligger långt bort.
Jag har en bra reseförsäkring svarade jag då, dessutom har jag redan varit i de där andra länderna tänkte jag, samtidigt som jag undrade om hon minns alla resor och andra galna ting hon gjort en gång i tiden. Typ bli kär, gifta sig och flytta till Sverige. Undrar vad mormor tänkte då!


Destination Asia

Ingrid kom i lördags, då satte vi genast i gång med att dela med oss av vad vi hittat och vad vi vill med vår resa. Resetidningarna prydde mitt sovrumsgolv, och planeringen tog sig till en helt annan nivå. Nu börjar det kännas att det är på riktigt.

Vi ska bada i Tokyos varma källor, strosa i statsdelarna Shibuya och Harajuku, fynda i Akihabara, som är känt som "Electric Town" kolla in de gamla templen, fiskmarknaderna, och kanske till och med prova på att vara Geisha för en dag!
Efter det är vår plan att dra vidare till Kina där vi bland annat ska kolla in Kinesiska muren, och sommarpalatset i Beijing, äta oss tjocka i Hong Kong, där jag för övrigt ska äta anka för allra första gången, och förundras över "sockertoppsbergen" som är en inspiration till miljön i filmen Avatar.
I Vietnam och Kambodja ska mina gamla historiekunskaper väckas till liv på platser som Killing Fields och Toul Sleng Genocide Museum. Jag ska gå på de lokala marknaderna och kolla in den där smaragdbuddan, i Silverpagodan.
Vi ska hinna fira jul i antingen Laos, eller Thailand, där jag ska njuta av värmen, medan ni här hemma kanske upplever ytterligare en vargavinter. För att ni inte ska bli alltför avundsjuka av all värme passar vi på att dra till Nepal där vi ska vandra i bergen och känna oss hardcore.
Det hela ska sedan jämnas ut i Indien, där vi nästintill ska föräta oss på samosas, chapati, dricka Indiens bästa lassi för ynka 5 kronor, fascineras över Taj Mahal, Goas vackra stränder och dess kryddplantage. I Sri Lanka ska vi sedan se teplantagen och åka till Pinnewala, där de föder upp elefanter innan vi återigen kommer tillbaka hem till Sverige.

Innan det hela sker, ska vi hinna fixa visum till Indien, en dyr process på 652 svenska riksdaler, visum till Laos, 300 kronor och även till Kina, 220 kronor.
Visum till Nepal och Kambodja fixar vi sedan på plats.
I veckan ska länsförsäkringen ringas, passfoton och ICA Bankkort fixas och pass skickas iväg, sedan är vi fit for fight!

Vad ska det bli av mig?

När hösten sakta börja krypa närmare kommer även oron för min del, lite som när träden sakta skiftar färg tar paniken över. Oron över att jag efter snart tre år vid det här laget faktiskt borde veta vad jag vill med livet, oavsett om jag bara är (snart) tjugoett. Jag vet vad jag vill, men det är inte de rätta sakerna, jag har definitivt inte gått International Baccalaureate för att sedan nöja mig som säsongs-servitris, hell no, även om jag är en grym sådan kan tilläggas.

För det mesta går jag runt och låtsas lite smått att jag vet vad jag vill, brukar till och med slänga iväg en liten ansökan vid vårkanten till en av alla utbildningar som lockar mitt intresse, överväga att kanske börja leta boende, så smyger sig sommaren på och jag glömmer det hela för ett litet tag.
När hösten sedan välkomnar mig igen är jag osäker, lite rädd och en gnutta orolig över vad det ska bli av mig. Ändå sitter jag här igen, den andra september och inser att oj, nu hann jag visst inte tacka ja till den där utbildningen jag kommit in på, den här gången heller. Jag är liksom för feg, och dessutom har jag sökt tre helt olika utbildningar de senaste tre åren, Freds&konfliktvetenskap, Hälsovetare, Socionom...
Så till min födelsedag i oktober gott folk, önskar jag mig lite mod, då kanske jag precis som många andra av er sitter i skolbänken till nästa höst, eller om jag är riktigt modig, redan i januari och känner jäklar, vilket bra val jag gjorde, studentlivet passar mig alldeles utmärkt.
Eller kanske inte.
Jag önskar mig i vilket fall rackarns mycket mod!


The what if

I flera år ältade jag saker, om och om igen, vägde för och nackdelarna mot varandra, tänkte, funderade lite till, tills jag sönderanalyserade det hela, men tänkte ändå "tänk om?"

Vi skulle kunna ägna större delen av våra liv med att tänka just den där frågan, utan att bli något klokare; tänk om jag aldrig valt att hoppa av Natur-Miljö? Funderat över hur saker och ting sett ut om jag aldrig åkt till Österrike för snart tre år sedan, hur hade saker och ting då utvecklats?
Jag har grubblat över de val jag gjort, stora som små, saker jag sagt, eller inte sagt för den delen, och hur det i efterhand har slutat.
Vi människor, åtminstone många utav oss har en tendens att tänka för mycket, klandra oss själva för hur saker och ting blivit, eller inte blivit. "Hade jag sagt si istället för så, kanske det aldrig slutat så här?", "hade jag varit där istället för här hade allt löst sig", men i slutändan är vi mänskliga, vi kan inte alltid styra det slutgiltiga, hur mycket vi än skulle vilja.
Jag antar att det på något sätt handlar om att hitta någon fin, jämn balans i det hela, för bland alla våra "tänk om" måste vi också hitta en egen, ny väg, våga släppa tanken om vad som kunde ha varit, och istället på något sätt skriva en helt ny historia. Det är inget enkelt, och jag analyserar fortfarande sönder saker, men inte alltid.

En nära vän till mig skaffade nyligen en ny tatuering, Aut viam inveniam aut faciam, vilket är latin för "I find my way, or make my way". Jag tror vi alla behöver tänka exakt så ibland, vi kan välja att älta, eller välja att våga visa sig svag, men komma tillbaka ännu starkare, genom att släppa och börja om.


RSS 2.0