Up, up and away


Höga höjder och levande statyer skrämmer mig.

V ställde oss bland alla andra människor i kön.

Vi skulle nämligen upp i världens största pariserhjul, London Eye som invigdes i mars 2000, designat av paret David Marks och Julia Barefield. Hjulets design användes som en en slags metafor för att markera slutet av 1900-talet, och början på det nya millenniet.

Det finns 32 sådana här kapslar på hela hjulet, och varje kapsel väger en sisådär 1 ton.

Så här ser en liten bit av London ut upifrån, rätt mäktigt om ni frågar mig. Vid fint väder kan man nästan se 40 km bort. Jag är höjdrädd, så jag var en gnutta skeptiskt till vad jag gett mig in på. Men blir man bjuden, ja då kan man inte tacka nej!

Hej hej, så här glada ser vi ut högt upp i luften.

En trevlig herre hjälpte oss att föreviga det hela med en bild. Snällt.

Theo käkade upp Big Ben. Jag ifrågasatte det inte. Blev mest lite yr av den höga höjden så fort jag närmade mig glasfönstret eller tittade ned. Det är ju trots allt det största hjulet, vilket innebär att man hamnar relativt högt upp. När färden var slut efter ungefär en halvtimme såg vi en kortfilm om London Eye, i 4D (på mark) coolt tyckte jag, om filmen alltså, inte markdelen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0