Bang Bang, I shot you down

Igår morse immigrerade ett helt killgäng till köket här på fjosangervein. Tro mig när jag säger att de bokstavligen invaderade köket, tog all ledig plats, byggde ut ett till "bord" och blev helt okontaktbara.

Kan inte riktigt bestämma mig för om det kanske är lika bra att jag inte förstår mig på dem? Eller om jag åtminstone hade kunnat hålla minen uppe, bara lite till om jag förstod vad det är som är så hiskligt roligt med lan-party. Jag finner inte det roliga i att sitta och skjuta på varandra i x antal timmar.
Kanske kan jag skylla på att jag inte har några bröder? Eller så är jag bara väldigt oförstående.
Jag väljer och står fast vid det sistnämnda. Tacka vetja Gustav och Kristina, som bor några minuter härifrån, de blev vårt escape place, och har varit sedan i fredagskväll, då vi tog fram våra detektivförmågor, spelade Cluedo och Plump. Igår blev det bowling hela eftermiddagen, och framåt kvällen blir det parmiddag för tre, då det bjöds på en underbart god Quiche lorraine med vitlöksbröd och sallad, lite mer cluedo, och rödvin. Himlans trevligt!


Köket är så pass invaderat att det praktiskt taget är omöjligt att laga mat, killarna är så fokuserade och jag kan i princip lova att de inte ens skulle märka om jag köpte de mest sexigaste underkläderna och sprang runt där nästintill naken, och störa mellan deras "skydda mig"  "bakom" "skjut" "neeeeej" och tangentbords-ljudet. Kanske är värt ett försök trots allt? Research liksom. Får helt enkelt glädja mig åt att det åtminstone resulterat i frukost på sängen två dagar i rad nu, och det är massa fint.

Pretty please, kan någon vänlig själ förklara för mig vad det är som är så rackarns roande med CS(?) och andra liknande spel, eller måste jag lära mig att omfamna den där odören av instängd kill-svett, gammal pizza, och överhettade datorfläktar som slår till så fort vi stiger innanför ytterdörren, och spelandet till efter klockan två på natten?
Jag skulle möjligtvis kunna kompromissa, fortsätta ignorera dem och hoppas på att det inte ser lika förjävligt ut imorgon igen när jag vaknar, och skulle det vara så att jag är ledig imorgon, då tänker jag minsann inte städa.

Hej, jag heter Sylvia och är lägenhetens nya bitch.
Behöver jag tala om hur skönt det ska bli med helt egen lägenhet i två veckor? Vi ska göra hemmagjord pizza och jag ska nog passa på att dansa lite i köket, bara för att jag kan.

På köpet

Det gick ju så himlans bra på jobbet igår, var verkligen på hugget imorse för att få ett nytt uppdrag, allra helst på Myrdal Barnehage förstås! Så när sms-plingandet lös med sin frånvaro visste jag inte riktigt vad jag skulle ta mig till. Istället gick jag och la mig igen, och beslöt mig för att vänta på bättre tider.
Ledig med andra ord.

Har just insett att februarimånad praktiskt taget är slut, och när mars kommer blir det löneförhöjning. Just nu får jag typ 148 svenska kronor i timmen, men från och med 1:a mars blir det typ 155 kr. Skillnaden är ganska stor om man jämför med min Servitris-lön som ligger strax över 106 kr i timmen. och gäller i stort sett på alla restauranger.

I helgen ska jag bli av med min "par-fobi", redan ikväll ska vi träffa Kristina och Gustav, och imorgon blir det tre hela par(!) parmiddag, haha, lite kliché, men ack vilka vuxenpoäng jag får. Men helt klart de bästa människorna att umgås med.

Peace!

Tacka vetja Astrid Lindgren!

Har lite svårt med nya rutiner hit och dit, så imorse kändes det extra skönt att veta att jag skulle till samma dagis som sist. Samma barn, samt att jag kunde hitta dit utan några problem alls.

Förmiddagen började med 3-5-åringarna, blev så väldans glad när de kände igen mig! Sedan fick jag vara med de allra minsta, blöj-barnen(!) Med tanke på hur få blöjor jag bytt i hela mitt liv, var jag så vansinnigt överlycklig varje gång jag öppnade en blöja utan bajs. Det hela kanske känns bättre med tiden, eller när det är ens eget barn man håller på med. Jag hann byta på 3 små stackare, medan den ordinarie nästan hann med det dubbla antalet, och vet ni vad? Jag tänker inte öva på att bli bättre.

Hela eftermiddagen spenderades sedan ute i snön som överraskande nog föll ner inatt. Nästintill alla barn är ute samtidigt, så fick chansen att träffa lite nya barn, de flesta helt underbara kan tilläggas.
Jag har börjat tala om för dem att jag kommer från samma land som Pippi. Är det ok?
Huvudsaken är väl att de fattar, och de flesta vet exakt vart hon kommer ifrån, och att hon pratar ett annat språk, vilket får dem att förstå varför just jag inte pratar som de. Helt klart ett vinnande koncept! Det slutade med att tre småtjejer sjöng "Här kommer Pippi Långstrump" varav den ena kunde den på svenska, medan vi gungade högt upp i luften.
Jag puttade givetvis på. Jag var så bra på att putta, så att en liten kille, vars namn jag inte minns somnade, och de 5-åriga flickorna som satt på en annan gunga var så söta att de ville att jag skulle vara hos dem.

Det har gott så himlans bra idag, så glädjen bara bubblar i mig!


Hemmafru?

Efter att ha spenderat min förmiddag på skattekontoret insåg jag att det mesta skulle komma att kännas betydligt roligare under dagen. Kan inte riktigt komma underfund med om det kändes bättre att svart på vitt se hur många "ventende kunder" det var före mig, eller bara totat hopplöst, och hemskt.
Tjugotvå.
Ja, det var antalet personer som var före mig i kön, så där satt jag i lite mer än en timme, med min kölapp, med numret 55 på, väntandes.
Tro mig, det finns betydligt mer roande grejer här i livet.

När jag sedan tog mig hem igen, insåg jag hur smutsigt det var överallt, en fylld tvättmaskin, med sådant som inte tillhörde mig, och en lägenhet som behövdes dammsugas. När jag fixat och styrt med allt det, bestämde jag mig för att slänga ihop en kladdkaka, och det var just då det slog mig att jag nästintill spenderat dagen som en hemmafru. Inget ont om det, men när jag tidigare tänkt "hemmafru" har min vision varit Toscana, där jag prompt ska vara hemmafru åt Linda <3 (Lund funkar i andrahand tills det sker)
Lagom tills kladdkakan blev klar ringde det på dörren, och klockan sa fika, sedan dess har jag hunnit slänga ihop lite mat på köpet.

Det här med att leka hemmafru är nog inte riktigt min grej. Jag väntar tills Linda flyttar till Toscana tror jag närmare bestämt!

Onda små varelser

Givetvis ringer Barbro in mig den dagen jag sovit sämst, på köpet hinner jag inte käka frukost och har absolut ingen aning om vart jag ska befinna mig vid 10.45. Detta kan inte sluta bra tänker jag, och var världens bittraste människa.
Lyckligtvis är B värdens underbaraste handledare, lite som en mamma, som ser till sina småbarn. Hon vägledde mig, och jag kom fram säkert och bra.

Ett dagis på cirka 200 ungar, uppdelade i olika avdelningar, så det är med andra ord en hel del namn att lära sig. Att man dessutom skickas ut på olika dagis, eller barnehagen som det kallas här, gör ju inte saken bättre. Har alltså vikariat, och ingen fast anställning.

Anyways, norska dagis skiljer sig rejält från de svenska. Barnen är ute betydligt mer än hemma, å andra sidan får de ingen riktigt lunch, denna bestod av mörkamackor och diverse olika pålägg, och senare på eftermiddagen får de några fruktskivor och knäckebröd. Mindre festligt med andra ord.

Idag har jag försökt förklara varför jag är brun, och heter Sylvia på köpet, varför jag är i Norge, men inte talar norska, och varför jag har så långt "rött" hår. Detta har de givetvis frågat inte bara en gång utan typ tusen.
Barnen har dessutom rättat mig när svenska och norska ord skiljer sig rejält, särskilt när jag läste ett par barnböcker på norska. Ungarna stirrade konstigt på mig, så efter ett tag läste jag vad jag trodde att det stod, men på svenska, och hittade på resten av texten. Skönt att de är pass små att de inte kan läsa ännu. Vissa var dock bitchar och hade lärt sig boken utantill, och rättade mig genast! Det slutade med att jag bad dem läsa för mig.
Hittade även hem, vilket som alltid är mitt egentliga problem, och Seb och Fredrik hade fixat god mat tills jag kom hem, vardagslyx!

Barn kan vara rätt underbara, det är otroligt fascinerande att se hur de utvecklas, och hur de är som personer. De är dessutom äckligt ärliga, vet inga gränser, särskilt om du är ny, då är det riktiga små jävlar! Men ack vilken tålamod och erfarenhet jag fått, och det bara efter en dag.

Söndagkväll

Vad kan jag har hittat på för spännande saker? Massa äventyrliga grejer har vi gjort här! Eller?

I fredagskväll struntade jag i festen alla andra gick på, det gick mindre bra kan jag tala om för er. Lördags däremot var så himlans trevligt! Kaffe och franskt godis hos Ansgar, han kunde nämligen inte smörja in hela sin nya tatuering själv, så vi hjälpte stackaren. Ok då, jag stod mest och tittade på. Han pratar hursomhelst franska, så kanske borde utnyttja det också? ;) Middag för tre blev det sedan, innan vi drog iväg och bowlade med Kristina och Gustav, riktigt trevligt.
Ansgar talar tydligen Norska med franskdialekt, så han pratar sakta så att jag kan förstå (jag hör inte detta, då jag ändå måste anstränga mig i vilket fall), Kristina är norska, och lika lång (kort) som mig, så då kunde vi glädjas åt det tillsammans, och hennes kille Gustav är från Arneby, superbra människor!

Idag misslyckades vi med bullbakandet, har nog aldrig bakat något så dåligt i mitt 20-åriga liv. Lite smått pinsamt, men situationen räddades med en enkel sockerkaka som uppskattades och kortspelande. Med ett litet favoritgäng här, så det går minsann framåt! Kanske lyckas jag bli modig och jobba också? ;)

I'd rather wake up beside you and breathe that ol' familiar smell

Först och främst kan jag tala om att bilderna inte visar lägenhetens verkliga "jag" plus att min kamera ligger nedpackad i en utav många lådor hemma i Sverige, så mobilen fick duga.
Jag ändrar mig dock till att säga att vi bor i en tvåa, istället för en trea som jag sagt tidigare. Otroligt lyhört, men gillar kökets öppna ytor, toalett och dusch är fräscht, hallen är helt ok, den ena utav två sovrum som visas redan är lite för stökigt för tillfället, men det är ok, fåtöljen är så rackarns skön!

Lägenheten tycks vara någon slags samlingspunkt, då det ringer på dörren till och från när killarna kommit hem, så igår var det jag och 3 killar som käkade. Vet ni hur mycket killar äter? Det visste tydligen inte jag kan jag tala om för er. Men pajen gjorde succé, och jag funderar om jag borde utnyttja mina matlagningskunskaper mot att Fredrik lär mig Spanska? Win-win liksom.


1, 2, 3, 4, tell me that you love me more


På väg till Vimmerby i söndags, typ -18 ute -_-'


Kaggeholm, mitt ute i igenstans skulle jag vilja säga, allt annat än Stockholm.


Men himlans bedårande må jag säga.

Och ser här ser det ut vid en liten sjö jag hittade till imorse. Lite varmare, och behagligare väder. Regnet kommer antaligen få mig att ändra åsikt rejält sen när det dyker upp. En timmes motion och skoskva på köpet innan jag körde lite Zumba, som numera kommer ligga högt upp på min träningslista, även om jag kör det här "hemma".


Where is your boy tonight?

Grabbarna tränar.
hej jag saknar my girl friends!
Hittar kanske till gymmet på egen hand någon dag snart?


Kachiing!

Jag blir ju så himlans glad av att väckas och veta att intervjutiden är flyttad till klockan tio, istället för ett. Och hur ska man beskriva tankarna om vad man tror att ett norskt dagis är? Slog till med glad barn, fnys!

Borde hursomhelst tagit med mig ett par stövlar och ett regnställ, så att jag i fortsättningen kan leka med de stackars små barnen i regnet. Jag snörvlade mig genom intervjun, medan mina linser, den vänstra rättare sagt försökte rymma från mitt stackar öga. Mannen var snäll nog och försökte prata sakta, och jag lyckades framstå som en barnvänlig, trevlig "ung jänta" så ska bara fixa ett sånt där himlans skattekort också, eftersom lönen inte kan sättas in på svenskkonto. Har tydligen tajmat in tiden perfekt dessutom, då det blir lönehöjning från och med första mars.

Jag har en tacopaj i ungen, fy bubblan vad snäll jag är.
Linda, 20 days to go, jag litar på dig!

A phone call later

Jag samlade mod till mig och ringde tillbaka till B igen. Om det ändå vore själva samtalet jag fruktade mest, men finns värre saker, tro mig!
Anyways, jag är numera en intervju rikare, och efter tredje gången förstod jag att mannen sa att intervjun äger rum imorgon klockan ett. Min engelska hörde "eight" men insåg att det inte gick ihop sig, tur att trettion-noll-noll låter nästan likadant på båda språken.
Nu ska jag bara lyckas framstå som en någorlunda smart, ung kvinna som klarar av intervjun, utan att framstå som blåst, bara för att jag inte förstår vad de säger. Förstår ju trots allt de norska gästerna vi har under sommaren, så jag ska intala mig själv att det kommer gå finemang. Kan till skillnad från idag kanske komma ihåg att nämna att jag varit au pair i London, när de frågar igen om tidigare erfarenheter. Hur jag lyckas glömma bort en sådan detalj kan man undra.

Lord have mercy on me.


Day one

Alltid lika svårt att komma in i de rätta rutinerna, känna sig helt hemma när man just kommit till en ny plats och inte känna sig i vägen.
Jag ogillar att inte kunna ha kontroll över situationen, får lite smått panik över att jag inte kan klara mig själv. "Det gäller att ta alla chanser och ligga i" men det blir betydligt svårare när man knappt hittar utanför dörren.
Gode gud, ge mig ett bättre lokalsinne, och förmågan att förstå det norskaspråket. Kanske kan jag skylla på att jag inte är svensk eftersom jag inte förstår allt? Skämtåsido. Känner mig däremot mer eller mindre dum i huvudet.

Listan ser hursomhelst ut som följande, med eller utan mina önskade förmågor;
  • Fixa skattekort
  • Nytt bankkort + norsktpersonnummer
  • Adecco + Finn Reg
  • Norskt mobilnummer
  • Registera mig på Toptemp
  • Fixa Skysskort
Det sistnämnda och registeringen på Toptemp är fixat. Så nu ska jag och Barbro komma överens om en intervjutid, lutar mest åt dagisvikariat. Alla punkter ovan bildar en ond cirkel, utan det ena, kan du inte fixa det andra, so, where to start? Ett arbetskontrakt sa någon, men vilken utav punkterna den tillhör har jag ingen aning om, och för att kunna få det, måste jag ha ett norsktpersonnummer. Jag som tyckte att registeringen i Kitzbühl var krånglig, fylla i ett papper, ta med pass, klart - superlätt jämfört med detta!


Skyss-kort fixat, så nu kan jag åka vilse hur mycket som helst.
Så fort jag hittat vart jag fyller på det förstås.


Bergen, Norge

Då var jag alltså på plats. Lämnat Kaggeholm och dess sköna människor bakom mig, och ska nu lära mig att leva med två killar. Vid närmare eftertanke har besöket hos Ammi förberett mig på bästa möjliga sätt, så bring it on!

Resan gick utmärkt, Arlanda-Oslo-Bergen. Insåg ganska snabbt att jag inte förstår norska särskilt bra, även de har olika dialekter, och pratar himlans snabbt. Ett tag kom jag på mig själv med att använda mina tyska kunskaper, inget att skryta om, särskilt om man inte ens befinner sig i ett tysktalande land. Jag är så van vid att antingen inte kunna förstå språket alls, eller bara behöva engelskan. Men känns lite smått töntigt att börja snacka engelska, när jag bara tagit mig till vårt kära grannland, som förövrigt kommer att vara mer av en gråzon i mina ögon, då jag inte kan utnyttja några av mina språkkunskaper alls.

Lägenheten är stor och rymlig, en trea(?) och grabbarna har fixat en lista med saker som ska fixas. Imorgon ska jag tydligen "lära känna byn". Om jag känner mig själv rätt kommer det sluta med att jag går vilse, och inte hitta tillbaka till lägenheten. Ni kan väl vara lite rara och hålla tummarna för mig.

Stan!

Det är så himlans kallt här hos oss, så kallt att det var smärtsamt att gå på stan, det är inte ok! Mina stackars fossingar frös så mycket när vi kom in till Stan, så vi avnjöt varm dryck, medan vi samlade mod till oss för att möta kylan igen. Eftersom jag inte får köpa något, ett vad jag och min kära syster Märta har, borde jag kanske inte nämna att det slutade med nya örhängen, och nya underkläder... Men jag är trots allt inte i Norge än.
Dessutom anser jag att smärtan jag genomgick när Ammi epilerade mina ben väger upp för det hela, fasiken vad ont det gör, men rackarns vad lena ben jag har. Pluspoäng tycker jag.

Imorgon blir det Arlanda!

Stockholm i mitt hjärta?

Då var jag alltså framme, resan gick för ovanlighetens skull smärtfritt, och med bara 7 minuters försening vid starten. Sov halva resan, en handfull blandning av diverse artister spelades från i-poden och en helt fantastisk vy från mitt tågfönster av ett vacker vinterlandskap. På köpet lärde jag mig även lite Sverige-geografi, i form av att Norrköping ligger rysligt nära Linköping, och att Södertälje ligger åt samma håll som Stockholm. Borde förmodligen ha ägnat mig mer åt geografilektioner på mellanstadiet.

Ammi bor/går(?) på internat, och det ligger så fasansfullt långt ut i skogen, mer öde än Rumskulla för er som känner till området. Närmaste affärer ligger 4 kilometer bort! Så anta hur paff jag blev när jag kom till insikt med detta. Studentmat, chokladmousse, trevligt sällskap och några avsnitt av Secret Diary of A Call Girl har det hunnits med hittills. Imorgon blir det lite mer stan på riktigt, så tills dess får jag njuta av tystnaden och lugnet här i skogen. Å andra sidan kan det bero på att jag inte riktigt är i Stockholm?
Jag ger det en chans imorgon!

Peace

Packat & Klart

Färdigpackad och är i princip inte alls redo för att åka, ungefär som vanligt med andra ord.

Imorgon drar jag till Stockholm, är egentligen inte så stort fan av vår huvudstad, men har trots allt underbart sällskap, så det slutar nog med två bra dagar. Jag ska bara överleva tågresan, och intala mig själv att jag faktiskt förstår norska. Hur farligt kan det bli?
Jag har inga problem med att åka till ett vinterställe, där alla utom jag kan antingen åka skidor eller snowboard, eller spontant dra iväg till London, men grannlandet däremot, det skrämmer mig, så nu ska jag hitta mig själv lite mod.

På återseende.


I simply remember my favorite things


Envisa, dumma förkylning

Jag forsätter att knarka kamomillte med honung, samtidigt som jag ligger sömnlös om nätter med en ömmande hals, värkande bihålor och illamående. Vill du göra mig sällskap? Är betydligt mysigare att ha sällskap tycker jag, även om man är så himlans osnygg, snuvig och alldeles odräglig, men jag tror att jag satsar på att bli frisk först, med tanke på att jag bokat biljett till huvudstaden på söndag.

How I met your mother blir kvällens sällskap.

Pixies Dag <3

Ett barn hinner utvecklas en himlans massa på ett år!
För ett år sedan befann jag mig i Österrike, och fick ett sms sent på kvällen från Frida, som var på väg till BB, blev så rackarns glad att jag var tvungen att väcka Hanna, och tala om den goda nyheten.
Ett år senare, och Pixie fyller hela ett år idag, hade jag varit frisk(are) hade jag gärna velat se henne öppna paketen. Bedårande, det är vad hon är, och jag har äran att vara henne gudmor, fantastiskt!

Insåg även att jag borde ta med kameran lite oftare när jag hälsar på, så ni för nöja er med denna från slutet av sommaren. Nu springer hon, klappar händerna och leker titt-ut-leken. Fascinerade om ni frågar mig. I sommar hittar ni säkerligen oss lekandes på Astrid Lindgrens Värld eller på picknickäventyr någonstans!


Adele & jag

Väggarna i mitt rum är numera kala, helt nakna utan alla mina inramade kort, bokhyllan står tom medan kartonger fyller rummet. Jag insåg just att nästa gång jag kommer "hem" är det till ett nytt hem, dags att bli lite sentimental kanske?

Förkylningen har tagit över min kropp helt och hållet, så kryper tills sängs med Adele, tror närmare bestämt att hennes senaste skiva kommer spelas på repeat på i-poden ett lite tag framöver.
Lyckades även efter mycket om och men boka tåg till Stockholm, till Ammi innan det bär av till Bergen på tisdag eftermiddag. Sj och jag är mer eller mindre ovänner.


Prosit!

Mitt immunförsvar och jag är ännu en gång bittra fiender, det skulle praktiskt taget kunna bo en liten katt som sätter sina klor i min hals för tillfället, och gör ständiga försök till att klösa sig fri. Samtidig blir huvudet tyngre, näsan mer täppt, och nysningarna avlöser varandra en efter en. Så jag beslöt mig för att tröstshoppa efter att ha ätit lunch med Linda, inte för att jag då hade ont i halsen, men för att tröstshoppandet behövdes, med tanke på att jag inte köpt något klädesplagg sedan hemkomsten från den stora staden, känns det acceptabelt. Den beigea tunikan fick jag från Vics, massa skön, och den får mig att drömma om Afrikas savann. Den vita oversize-tröjan hittade jag på Cubus, den får mig att tänka glada tankar.


A place called home

Utöver hem-hemma, finns det några ställen till lite här och var som verkligen känns som ett andra hem för mig. Det som jag håller allra kärt är hos familjen Li i Värnamo, sedan blir jag extra glad av att vara hos Elin i Aledal, och Linnéas gamla lägenhet i stan.

I helgen har jag varit i Värnamo, hos Ingrid och Vics, de har skämt bort mig med så himlans mycket kärlek, god mat, te, serietittande, och så sjukt mycket glädje.
Hos dem käkar man frukost i typ tre timmar, bara för att det är så gott, skriker halsen av sig i wii mario cart, och går omkring i pyjamas hela dagen. (utan bh-lyx!)
Med andra ord har jag haft det lika bra som alltid, och längtar redan tills nästa gång vi ses, då de ska komma till det stora huset. Awesome!

Two weeks notice

Nu när jag ändå har bokat flygbiljett är det förmodligen högtid att öppna mig och tala om att nästa äventyr bär av till Norge, om en sisådär två veckor. Den 15:e februari närmare bestämt, för de nyfikna, se det lite som en two weeks notice.

Så nu börjar jag med min "hinna-träffa-alla-på-så-kort-tid-som-möjligt-ritual igen.
I helgen bär det av till Värnamo, för att träffa Ingrid och Vics! Ingrid ska förövrigt på mycket större äventyr än jag, nämligen Kina och Tokyo. Och idag har jag haft en helt underbar dag med mina favoriter Pixie och Frida. Pixie som fyller ett år nästa vecka lär sig så himlans mycket mellan gångerna vi ses, och nu hade hon lärt sig att både klappa, och leka titt-ut-leken. Sedan fascinerades hon av mina mindre hela jeans, och har kramat om sig så många gånger idag, så att jag blivit alldeles full av kärlek! Lite ärenden, lunch på Brödstugan och posten hanns även med.

Jag läser Brida av Paulo Coelho just nu, så jag avslutar med dessa kloka ord:
"Jag måste ta risker, jag får inte vara rädd för några nederlag"

Citat är mycket finare på engelska, men hittar det bara på svenska för tillfället, men precis så tänkte jag för ett år sedan när jag mindre glamoröst tog mig ner i alpernas snöbeklädda berg. Om jag klarade mig då, klarar jag mig minsann nu också. Detsamma gäller dig. Var spontan lite då och då! ;D
Själv är jag spontan till maj någongång, så vi ses i sommar!
Peace

Brev från Polisen

"Sylvia, du har får brev från Polisen" fick jag höra mitt i sorteringen. Spännande kan tyckas, men inte! Det var åtminstone det jag tänkte, hur roligt kan ett brev från rikspolisstyrelsen, ett registerutdrag vara, när jag vet att jag inte har någon anmärkning? Sen öppnade jag det där himlans brevet.
Mitt förnamn är felstavat. FAIL!
Och inte är det jag som skrivit fel kan jag tillägga! Detta vet jag efter att ha svurit lite för många gånger, brutit ihop, och ropat ut bajs på allt ett par gånger, inte särskilt moget.

Hur i hela friden lyckas de stava Sylvia, Syliva, när det står rätt i två bifogade filer, varav ett är en kopia av mitt pass. Blev så paranoid att jag fick dubbelkolla om det verkligen stod fel i mitt pass!?
Men icke! Jag har skrivit rätt på alla ställen där mitt namn dyker upp, tydligt med versaler.
Katja Alatalo däremot, hon har skrivit jävligt fel!

Vad har bokstäver emot mig?

RSS 2.0