btw

Jag försökte intala mig själv att jag bara va lite krasslig, inte alls sjuk, inte ens lite.... Men min hals, och bihålorna sade något annat, och soffan och tv:n har varit min allra bästa vän sedan i måndagskväll när jag kom hem från Lund. Värnamo-resan är uppskjuten tills morgondagen, och jag hoppas innerligt att jag är betydligt piggare tills dess.

Lund var förövrigt toppen, så bra att jag faktiskt skulle kunna överväga att söka en utbildning där i framtiden, när jag levt klart mitt så kallade äventyrliga liv. Skånskan kan jag nog vänja mig vid, i värsta fall är det bara att fortsätta skratta åt dem, eller hoppas på att man småningom lär sig att förstå. Och att leva på 25kvm är underskattat! Det blir mer mysigt på det sättet, true story
Jag saknar Lund.


I'm alive!

Jag har hört att alla ens bekymmer försvinner när man kommer till Lund, och vet ni vad? Det stämmer, så nu vet ni det. Vi har shoppat, ätit god mat, och Elin har spontan-piercat sig i Malmö kan man ha en bättre semester?
Återstår att se om jag hinner skaffa tatueringen jag suktar efter ;D

Peace


-



Maybe I was a bit too naive?

Sommarminnen

Återupptäckte dessa bilder på datorn, och jag måste medge att jag saknar sommarkvällarna lite extra för tillfället. Sköna utgångar efter ett 11-timmarspass, att trängas på toaletterna på Harrys och allt annat de där utgångarna förde med sig!








Mad World

Jag vet inte riktigt vad som skrämmer mig mest, att SD kommit in i riksdagen, eller hur Sverige kommer se ut vid nästa val, om fyra år.

Do it, fucking do it!

Jag röstade redan i onsdags, se till att göra det idag du också!

Back in the days

Har ni någon kontakt med många av era lågstadievänner?! Tanken slog mig ikväll, det är helt sinnersjukt hur lät det är att tappa kontakten, hur lätt det är att låta någon försvinna ur ens liv. Själv kan jag lätt räkna upp de fåtal personerna som jag fortfarande pratar med från back in the days. Därför känns det extra skönt att bli påmind om hur underbara vissa av dem är, fridfull kvällspromenad, i lilla Rumskulla väckte minnen må ni tro.
Tack och bock J

So no one told you life would be this way

Lönespecifikationen dök upp bland alla mejl idag, jag gör ett desperat försök att intala mig själv att de där fin fina 7000 spännen som putsväck är borta, borttrollade innan jag ens hinner se dem inte gör så särskilt ont. Men inbillningen hjälper inte, skattepengar eller ej, 7000 mer i nettolönen vore inte fy skam.
Slit för ingenting känns det som när man ser siffrorna svart på vitt.
Vilken tur att jag har en splitterny, glänsande grön ipod och en ny fin skjorta som tröstar mig. En pojkvän och lite mys istället för fest vore inte helt tokigt heller, eller hur va det nu?

Trevlig dag i Jönköping förövrigt, med Carro, Ingrid, Mui Vics, och Elin innan hon drog till Halmstad, stötte även på J på stationen! Trevlig dag med människor jag saknat, det får väga upp för allt det andra.



A piece of Kenya

Siri har inte facebook, så jag delar med mig detta

Ingenmansland

Hade det inte varit för mina rosa skor, och lila skullcandy hörlurar hade jag kanske passat in, smält in en aningen bättre.
Jag vet inte riktigt vad annars det kan ha varit som angav mig. För inte syns det på en människa att denne varken kan skilja på ogräs och det som är ätbart i ett trädgårdsland, eller att personen i fråga varken kan bära 15 liter vatten på huvudet, eller hämta ved i skogen, känner till vilka som är stammens ledare, eller inte på långa vägar är särskild vidskeplig? Jag försökte följa med flödet, och intala mig själv att jag inte var helt olik de andra, var det min förvirrade blick som tillslut avslöjade mig?
Jag genomskådades helt enkelt, en främling bland mitt eget folk. Till råga på allt, en gnutta handikappad på grund av bristande språkkunskaper, inte bara Swahili som jag trodde skulle räcka, nej nu förväntades jag dessutoom kunna ytterligare två stamspråk, Luya och maragoli, utöver Swahilin(!) Vad hände liksom?

Åsikter jag inte håller med om, syner som min hjärna försöker bearbeta, kanske jag lär mig med åren att acceptera att jag aldrig riktigt kommer att tillhöra någon utav världarna. Ingenmansland, någonstans där mitt i mellan, eller som min morbror uttryckte sig, Survial of the fittest.

Jag tänker vara naiv, och blåsa bort gränserna, varför sätta på mig någon etikett?


The one with happiness

Glädjen i ett barns ögon <3













The one with the Wedding

Jag bjuder på mina två favoritbilder från bröllopet.
Vackraste Aunt Cate!





Traditionellt Kenyansk bröllop, vilket med andra ord innebär ett stort bröllop med mycket människor, där utöver vänner och familj deltar, ska även alla stammens ledare befinna sig på plats, och "guds män" för att bevittna det hela.
Bröllop som skulle ha börjat vid klockan 10.00, började vid 13.00, Kenyaner har en del problem med att hålla tid, och "haraka haraka haina baraka" som lite slarvigt översatt betyder brådska, brådska är av ondo passar bra.
Efter en lång föreläsning från pastorn om hur promiskuösa dagens ungdomar har blivit, hur fel det är med preventivmedel (eftersom dessa jag citerar, uppmuntrar till mer sex) och diverse andra påstående fick Cate äntligen sin Chris.

Meeting with the past

Jag är otroligt glad över friheten vi tjejer har i Sverige, tyvärr tar jag som mycket annat den föregivet. Så när konversation med Aaron inte handlade om att försöka övertala mig till ett framtida giftermål, fixa jobb åt honom i Sverige, eller bidra med pengar hittade jag en gnutta hopp!
Till skillnad från många andra förstod han att många av landets problem inte kunde lösas utifrån, utan att något som dess befolkning måste lägga energi, vidga sina vyer och försöka få ett slut på all korruption. Ytterligare ett problem är klasskillnaderna, lägg till de olika stammarna jag nämnde tidigare så har ni dagens Kenya. Denne trevliga unge mannen fortsätter sedan samtalet med att berätta hur han upplevt, och överlevt oroligheterna under senaste valet, där hans grannar mördades, och hans egen bror ihjäl skjuten av polisen. Istället för att känna hat och förtvivlan, hade han viljan att förändra och förbättra sitt land.

Det är människor som han världen behöver! Han fick mig helt enkelt att återfå lite hopp, och se det vackra med Kenya igen.



On my way

Nairobi välkomnade oss med sitt kaos, medan bussresan med easy coach tog emot oss med metalldetektorer. Att dessa används varenda gång någon steg på bussen kändes lite smått skrämmande.

Nedbrunna hus längs vägarna, ett resultat av den senaste presidentvalet som ägde rum. Precis som många andra länder i Afrika har Kenya en mängd olika stammar. Jag själv har (o)turen att tillhöra två olika stammar, Luya (min biologiske far) och Kikuyu-stammen, vilket är mer accepterat idag än tidigare, men det anses fortfarande inte helt ok. Det är tack vare de olika stammarna som oroligheterna uppstår till och från.

Bring back the love


Arrival

Försöker febrilt komma på hur jag på bästa möjliga sätt ska dela med mig av de två senaste veckorna utan att vara partiskt. Men desto mer jag grubblar på det, fastnar jag djupare i träsket av tankar.
Egentligen vet jag att hur mycket jag än försöker att berätta, så kommer det inte bli helt rätt, enda sättet för er att förstå är om ni vore på plats.
Själv hade jag nog inte förberett mig tillräckligt känslomässigt inför resan,  å andra sidan förstod jag inte ens att jag skulle iväg, inte ens efter att ha checkat in, eller satt mig på flyget.

Trots en hispig mamma, och en syster som inte har särskilt bra koll flöt flygresan på bra, och väntetiden på 5 timmar i Paris gick alldeles utmärkt. Efter lite drygt 18 timmars resa, och en natts dålig sömn landade vi på Jomo Kenyatta. Där skulle visum fixas, och högtid för allra första förolämpningen att leta sig fram(!) När mannen som praktiskt taget tvingar sig på oss inser att mina Swahili kunskaper inte är de bästa talar han prompt om för mig hur "dålig jag är som lämnat mitt eget land, och glömt bort mitt språk" Som om jag inte tyckte att det var tillräckligt jobbigt... Det är straxt efter det jag inser att de två veckorna jag har framför mig inte enbart kommer att vara ett äventyr som jag målat upp det för mig själv, utan även en känslomässig berg och dalbana fylld utav sammanbrott.
Jag kunde helt enkelt inte pussla ihop det jag lärt mig, och det mina ögon såg. Jag har haft turen att aldrig behöva uppleva fattigdom, eller oron över att inte ha mat på bordet. Allting jag tar för givet här hemma i Sverige vågar människor i Kenya knappt drömma om. Trots detta försökte jag kombinera de två världarna, utan att riktigt lyckas. Med andra ord, de första dagarna var fyllda med nya intryck som min hjärna desperat försökte ta till sig.

Waka, waka, I'm in Africa!


justdeja!

Just de ja! Tillbaka i Sverige, jag lever och har en ny frisyr! Återstår att se om de myggbeten jag fått leder till malaria denna gång eller inte. Annars har jag fullt upp med att ta reda på vad jag ska göra med mitt liv.
En uppdatering om resan och bilder kommer inom kort.


RSS 2.0