What's next?

Nu känner jag mig sådär vilsen igen, som jag brukar göra till och från. Ni vet, när de där stora livsfrågorna dyker upp, och bokstavligen håller din hjärna gisslan, då tankarna flyger fram och tillbaka, försöker hitta någon slags respons på frågorna som ställs. En liten känsla av misslyckande.

Jag vet fortfarande inte helt hundra vad jag vill bli, eller vad jag ska sysselsätta mig med under tiden jag försöker komma underfund med det. Är det tillåtet?
Två månader kvar, och jag börjar oroa mig vart jag ska ta vägen, vad jag ska hitta på näst. Vad ska jag välja näst från min så kallade livs-lista? Jag vill intala mig själv att jag ska fortsätta att leva i nuet, fånga dagen, men det är ingen 100%-plan som fungerar om jag ska komma någon vart senare i livet.
What's next, vad blir mitt nästa drag? Peru? Sverige? London igen?
Kanske känns bättre efter morgondagens utflykter? Eller åtminstone lite klokare...

Oh no!

Från att ha träna styrka&kondition 5-6 gånger i veckan är det lite smått pinsamt att erkänna att jag har träningsvärk i armarna efter shoppingpåsarna från igår. Det värsta? När jag först inte ens förstod vad det var för konstig värk som kändes, det är ganska illa. Bäst att sätta igång antar jag, annars smyger väl de där kilona tillbaka igen. Dessutom saknar jag känslan över att känna sig någorlunda fit.
I've got work to do!

Oxford Street & Jag

Självklart kunde jag inte komma iväg utan lite drama, you know me! ;D Det hela började med att jag låste in mig själv på toaletten, precis innan jag skulle iväg. Låshandtaget föll ner på golvet, och det gick absolut inte att dit det igen. Bra början. Räddades lyckligtvis och kunde fortsätta min lediga dag utan större skador.

Med tanke på den händelserika starten, kändes det inte alltför hemsk att min resa började med att jag åkte åt hel fel håll. Å andra sidan har jag äntligen lärt mig öst och väst, vilket underlättar mina tunnelbaneresor. Helt klart dagens lärdom! För att åka bort, åk väst, för att ta mig hem, åk öst.

Är så sjukt fascinerad över hur mycket affärer det kan finnas på ett och samma ställe. 6 timmar shopping, värk i fötterna, och några pund fattigare, men ack så lycklig! Ni ska bara veta hur stor Top Shop är, gick nästan vilse där inne, och jag skulle kunna bosätta mig på Urbanoutfitters. Gata efter gata med åtskilliga affärer, helt galet. 
Jag är den som handlar julklappar veckan innan, om inte dagen innan julafton, men inte iår! Tre utav fyra systrar avklarade, och ett och annat fint till mig själv. Totally awesome!


Innan jag lyckas låsa in mig själv, redo för shopping!


OXFORD STREET


 

 


Lyckades bland annat hitta detta som ni ser nedan - två skjortor, underkläder, en superfin clutch bag, kjol med högmidja, linne med tryck, jeansleggings, svarta leggings, och lite strumpbyxor. Sweet!


Let's get logical

I vintras när jag jobbade på Kaiser, kunde jag inte låta bli att bokstavligen äcklas utav de Brittiska barnens matvanor. Vet inte riktigt vad jag tyckte var värst, spåren utav godis och chips i trapporna, och korridoren, eller allt man såg på deras rum när det var dags för room service. Inte underligt att de är så feta minns jag att jag tänkte lite smått sorgset, synd att de inte inser vad de egentligen stoppar i sig. Lite så är det med familjen här också, vilket få mig att undra vad som har gått fel.

På mornarna ser jag dessa välklädda barn i sina skoluniformer, hade det inte varit för redbullen, eller någon annan energidryck i ena handen, och en chipspåse, alternativt godis i den andra hade de utan problem sett ut som en miniatyr av en vuxen. Och vem i hela friden har uppfunnit de små chipspåsarna som glupskt intas som en riktigt måltid, inte bara av barn, utan även vuxna!? När inte ens föräldrarna inser vad de eller sina barn stoppar i sig, då har det gått riktigt fel.
Sedan insåg jag något ännu värre, när jag mot min egen vilja följde med barnen till McDonalds idag, eftersom varken Pasta eller gårdagens pannkakor dög. Vad gör man när man fått direktiv utav av barnens mor att lunchen ska inhandlas på donken? Barnen visste hursomhelst genast vad de ville ha, medan jag nöjde mig med en milkshake. Tanken var att jag skulle ta en liten med vaniljsmak, när den unge herren framför mig lugnt talar om att de inte serverar den mindre storleken, utan bara mellan eller stor. Det var då jag insåg, verkligen förstod hur otroligt galet allt är. Inte undra på att jag ser så många överviktiga barn, ungdomar och vuxna, de vet inte vad eller hur man gör riktigt näringsrik mat! Och när de väl kommer till McDonalds, KFC eller liknande finns bara de stora portionerna, är det så konstigt att fetma blivit en del av vardagen, om de som ska vara ett föredöme för barnen väljer att inhandla dagens middag på KFC, istället för att koka lite ris till grytan som finns i kylen?
Det hemska? Hur skrämmande enkelt och smidigt det är med all skräpmat. Frågar ni mig är svaret ganska uppenbart, enkel logik, skräpmat istället för riktigt mat är lika med dåliga matvanor. Den stora frågan är när resten av England kommer inse hur mycket de förstör sig själva. Självklart kan man unna sig det någon gång då och då, men nästintill varje dag?

Personligen tänker jag se till att jag njuter av en extra näringsrik lunch imorgon, medan jag strosar runt på Oxford Street. Olyckligtvis insåg jag idag att det lär krylla lite extra med folk på gatorna, då det inte bara är fredag, utan även slutet på half term. Primark lär vara allt annat än mysigt! Men sedan har vi ju alltid Top Shop, H&M, Zara, Dorothy Perkins, och en rackarns massa mer butiker som New Look som blivit lite av min nya favorit att se fram emot imorgon.
Oxford Street och jag!

Peace!


Mer pannkakor åt folket!

Härmed utnämner jag mig själv till dagens bästa au pair, då jag ställde mig (nästan) frivilligt och stekte pannkakor till frukost till Junior och Angel. Mer spännande än så blir det inte.
Och snart är det fredag. Awesome

Fat people are hard to kidnap

Hösten har nu nått London, och enligt rykten är ni där hemma i Sverige på väg mot Vinter!? Sweet!
Jag kommer få en lagom skön chock när jag anländer, om det känns bättre för er?


Dagens mest spännande händelse skedde när jag insåg att Phineas & Ferb, från Disney Channel, inte är tvillingar, utan helt vanliga syskon. Vad hände där? Käkade dessutom mat från KFC, vilket i framtiden skrämmande nog kan resultera i att jag blir en tv-tittande-tjockis! De enda grönsakerna jag ätit på tre veckor är den grekiska salladen, när jag lunchade med Alex, och lite ärtor häromdagen...
Därför blev jag extra glad när jag fick reda på att jag är ledig på Fredag, peppa, peppa! Kan inte riktigt bestämma mig om jag ska vara turistig och kika in London Eye, Big Ben, Tower Bridge och allt det där, eller se vad Oxford Street har att erbjuda.
Vilket som så blir det en skön omväxling mot de senaste dagarna!
Tummen upp för det, och låten nedan - Hannah med Freelance Whales


Treating myself with fabulous things

Det mest spännande som skett idag är när jag snabb-shoppade på mindre än tjugo minuter. Ett par nya, mysiga höstskor, och en väska blev det. Jag har hört att man aldrig kan ha för många utav varken skor eller väskor, jag instämmer. Dessutom är jag värd dem, blev som en helt ny människa igen när jag steg in genom dörren, en positiv anda som sköljde över mig, vilket gjorde det möjligt att överleva förmiddagen med Angel.
Som Elin sa, namnet i sig tyder på att ungen är en diva! Men efter min akuta lilla shoppingtur kändes allt mycket bättre.
Vacker beskärning, eller hur;D
Jag har en känsla av att jag kommer behöva tygla mig själv när jag släpps lös på Oxfords gator, vilket är min nästa plan nästa gång jag är ledig.

Peace!


Not my cup of tea

Idag tvingades jag mer eller mindre att gå på mässa med barnen. Hade tänkt mig en lugn morgon, när Junior kommer fram och frågar om jag ska följa med till kyrkan. Givetvis säger jag "nej, det tror jag inte" och han tittar på mig ledsna hundögon och svarar "jag trodde att du skulle följa med oss".
Det visade sig att varken deras mamma eller pappa va hemma, så jag hade inget val. Egentligen har jag ingenting emot kyrkor, de kan vara rätt mysiga, och det finns någon slags lugn över dem. Det jag har lite svårt för är katolskakyrkor, olikt det jag är van vid på många sätt, vilken innebar en hel del awkardness.
Försökte förgäves minnas tillbaka på religionslektionerna i högstadiet, utan någon större hjälp.
-När man går in i kyrkan finns det heligt vatten, miss ett.
-Innan man sätter sig när i bänkarna, glöm ej att knäböja och göra hela i fadern-sonens-och heliga anden tecknet
-Se till att knäböja, istället för att sätta dig bekvämt till och från

Vid elva ringer klockan, och mässan sätts igång, jag har absolut ingen aning vad jag gör näst, så jag tittar på alla andra. In kommer ett tåg med barn, och prästen(?), som förövrigt ser sjukt läskig ut. Först i tåget är det någon som har någon sorts rökelse, som får mig att må illa och bli yr. Bra start liksom.
Alla kan texterna, när man ska knäböja nästa gång, när man ska ställa sig upp, göra tecknet osv. Religion som religion försökte jag tänka, men har fortfarande lite svårt för katolicismen.
Undrar hur jul kommer se ut? -_-'

Kill your TV

Jag är inte riktigt säker på hur jag ska överleva denna vecka, och vilka konsekvenserna som sedan kommer märka mig för livet. För det första, borde inte barn sova längre än till klockan sju en lördagsmorgon? Borde inte dagens barn vara mer äventyrliga, vilja fånga dagen och allt det där barnsliga som barn ska vilja göra?
Givetvis inte. Det är förstås betydligt roligare att sitta i soffan hela dagen, framför TV:n, växla lite med datorn, och inte sätta en fot utanför dörren. Till råga på allt så ska de äta så mycket, och så söta saker som möjligt. Synd att barnen inte är tjocka, så att jag kunde hota med att de kommer blir ännu fetare. Dessutom måste jag stå emot alla frestelser, annars kommer jag själv bli tjock!
Är lite fundersam över vart mitt hälsosamma jag tagit vägen. Jag hade värsta visionen att jag skulle bli som en utav alla hurtiga, stadsmänniskor som springer omkring i parker och gör livet surt för andra som inte motionerar. Någonting gick fel. Känns som om det enda jag gör är att äta.

"I'm gonna sleep, and watch telly"

Ungarna har mid-term, eller om det va half-term? Jag väljer hursomhelst att kalla det höstlov.
Frågade lite nyfiket vad Junior tänkt hitta på, han svarade att han skulle sova och titta på TV, mycket givande svar. Den kommande veckan kommer bli allt annat än spännande med andra ord, och efter dagens ynka inköp av ett oversize grått linne, och en tunika längtar jag efter lite rejäl shopping, att strosa runt på Oxford Street med en himlans massa påsar, och ont i fötterna. Detta för att trösta mig efter alla de Ben 10, Hanna Montana, Pretty Cure och diverse andra hemska serier som finns. Lår oss säga så här; de vilda månaderna i Kitzbühl, jämnas utav tvekan utav de här få månaderna jag spenderar här.
Plus minus noll.

Förövrigt, tummen upp för människor som encourage andra, särskilt när personen i fråga inte ens känner denna någon, och inte vinner något själv ur det hela. Blev lite smått tårögd när mannen från igår, idag talade om att han va imponerad av vad jag och Elin vill göra i Peru, och han stolt berättat för sin fru och son. Nu håller jag tummarna lite extra hårt så att Elin&Jag verkligen kommer iväg.

Pratade med mina småsyskon på skype innan ikväll, galet hur mycket jag saknar dem. Tacka vetja dagens teknik.
Peace kära vänner

Broken Horses/Tick of Time






Fredagar är bra.
Jag ska shoppa.
Tröstshoppa är det bästa.

Slap in the face

Idag när jag skulle hämta Junior från skolan kom jag fram en kvart för tidigt, där väntade en medelålders pappa i rullstol. Trevlig som jag är hälsade jag på honom, och frågade artigt tillbaka hur han mådde. Efter en stund fortsätter konversationen med att han undrar om min unge nyligen börjat här? Han kände nämligen inte igen mig...

Efter att ha återhämtat mig från chocken kunde jag till slut tala om att NEJ jag har ingen unge alls. Kom till insikt att jag kanske var lite väl ohyfsat sagt av mig försökte jag snabbt att rädda situationen genom att tala om att jag är au pair, så tekniskt sätt är ungen i frågan inte min. Eller hur?

Mannen fortsatte sedan samtalet med att anmärka min dialekt, som tydligen inte är svensk (tack gode gud för det) utan mer amerikansk, undrade hur jag trivdes än så länge, hur länge jag ska stanna, och mina framtidsplaner. Passade då på att tala om att till skillnad från alla andra här som inte tar något sabbatsår, är jag inne på mitt andra, och att jag hoppas på att åka till Peru i Januari och hjälpa till på ett barnhem för gatubarn. Han sa något mycket djup och klokt tillbaka, och va helt säker på att jag skulle komma långt i livet. det glädjer mig. Kan nästan förlåta honom för att han trodde att jag hade klämt ut en unge!
Å andra sidan borde jag ha  vant mig efter två veckor, folk tror att jag antingen är syster/mamma/moster till barnen.  Mamma-delen är värst, sjukt roande när snygga killar försöker flirta, och sedan tror att jag har min son jämte. NEJ.

Nya äventyr i London!

Efter att ha blivit haffad av en (otroligt snygg) försäljare i gallerian, på väg till stationen mötte jag min stora rädsla, att överleva Londons tunnelbanesystem alldeles själv. I vanliga fall klarar jag mina dagar genom mitt Oyster-kort och bussarna 238 eller 5, dessutom är jag totalt värdelös på att läsa kartor, ja till och med de enkla som finns i Londons tunnelbanor. Det är ett under att jag ens klarade gympa-lektionerna då orientering stod på schemat, jag får helt enkelt tacka mina underbara vänner.
Hursomhelst, tack vare lite fusklappar, och en del kartläsning igår kväll överlevde jag att ta mig från Barking, till Euston, centrala London där Alex mötte upp mig. Lunch, och sedan strosade vi runt på Oxford Street där Zara, H&M, Primark, Topshop och diverse andra underbara affärer kunde hittas. Nästa gång ska jag dock utforska shoppingen själv, eller med någon som delar mitt shoppingsintresse.

16 554 steg senare (kunde inte motstå att använda stegräknare) befann jag mig på stationen igen, fast besluten på att jag skulle klara resan hem. Det hela började mycket bra, hoppade på den Blåalinjen (Victoria) och bytte som planerat vid Kings Cross, där skulle jag sedan ta Hammersmith & City line mot Liverpool street, där någonstans gick det otroligt fel! Istället hamnade jag på fel linje, den som åker runt, runt, runt, även kallat Circle line. Fastnade sedan mellan Monument och Liverpool street, där jag åkte fram och tillbaka i typ en timme. FAIL.
När jag tillslut tror att jag hamnat rätt, ser jag mitt tåg på andra sidan perrongen, skyndar mig uppför, och nedför alla trappor, och ser det sedan lagom åka iväg.
Efter mycket om och men kom jag äntligen fram.

Nå, vad har jag lärt mig av dagen? Uppenbarligen så suger jag hejdlöst på att hitta hem, och jag shoppade inget. Jag befann mig på Oxford Street och köpte inget!!! Helt klart inte acceptabelt.

 










Worth a try

Jag slapp mässan(!)
Blev mäkta förvånad över att skolan har en alldeles egen kyrka, mäktigt! Det visade sig dock att dagens mässa hölls i klassrummet, vilket ledde till att vi kom lite sent, och kunde då inte delta.
Istället straffade vädergudarna mig genom att öppna himlen med en rejäl regnskur, utan paraply till min hjälp när jag skulle hämta Junior från skolan. Tack och bock för den.

Imorgon ska jag ge mig på att försöka överleva Londons tunnelbanesystem, som egentligen inte är särskilt komplicerat. Det är ju bara att följa de färgade linjerna, och hoppa av vid rätt stationen, right? I mitt fall centrala London, plus att jag fått en beskrivning av Alex, så ångest och panikkänslor inför morgondagens prövning borde försvinna småningom. I can do it!

Tuesday morning


Some kind of karma?

Barnen är iväg skickade till skolan nu, och jag har tydlilgen lovat mamman att följa med på mässan som är i skolan idag. De är nämligen katoliker, och barnen går i katolskskola. Till mitt försvar kan jag säga att jag inte riktigt hörde exakt vad hon sa när hon frågade.
Jag är den som börjat äta medan de andra börjar be bordsbön, det säger väl det mesta?
Men hey, hur awkward kan det bli?

Streets of London

Vet ni vad? Shoppingen hjälpte, så packningsproblemet får jag ta hand om senare.
Ny vecka, nya utmaningar, det går fin fint, jag är minsann redo.


Besökte biblioteket igår


Newham town hall, passeras varje morgon och eftermiddag


St Erkenwald Road, i det orangea huset hittar ni mig numera.


En gnutta lyckligare, en kappa, väska och ny plånbok rikare för typ 40 pund.

Hemlängtan(!)

Det är absolut inte likt mig att få hemlängtan redan efter en vecka. Jag vet inte riktigt vad som sker, varför känslan dykt upp, eller hur jag ska bli av med den. Jag är nog inte tillräckligt sysselsatt här, vilket måste åtgärdas med detsamma. Tanken att boka en biljett hem, eller åtminstone ändra den nuvarande till slutet av december, istället för januari är hemskt lockande, och dyker upp alldeles för ofta. Men vad spelar egentligen några dagar för roll? Och kanske bli jag kvitt den här känslan?
Envis som jag är, vet jag att jag inte kommer åka hem tidigare, jag får helt enkelt försöka komma underfund med om det positiva väger över det negativa. Det känns kanske bättre efter en riktigt shoppingrunda imorgon? Jag ger det ett försök.


I find it kinda of funny, I find it kind of sad

Jag finner det lite smått roande att någon som spenderar i stort sett hela  sin lediga tid med att titta på Nollywood filmer, kritiserar mig för att läsa fantasyböcker om vampyrer, varulvar och diverse onda demoner. Att hans barn dessutom utan någon kritik får titta på serier såsom Ben 10, och Pretty cure, där ondska och olika monster dyker upp titt som tätt känns lite dubbeltydigt för min del. Undrar om jag borde introducera honom till True Blood?

Dessutom har jag lite svårt med tanken att kvinnan ska göra allt i hushållet, 2010, hallå?!
Hur svårt kan det vara att fixa en kopp kaffe, eller hämta sin egen mat? Otroligt enkelt, true story.
Pappan i familjen och jag har helt enkelt olika sätt att se saker och ting. Medan han tycker att hans fru borde ha maten klar tills han kommer hem, tycker jag att han ska inse vilken tid vi lever i.

20101016

Hur fördriver man på bästa sätt sin allra första lediga dag som au pair?

Jag började med sovmorgon till klockan åtta, för att sedan ge mig på ett försök att kolla in shoppingen här i Barking. Lyckades hitta en hel del fina grejer, men i sista minuten insåg jag att jag faktiskt inte får plats med någonting mer i min väska, om jag ska lyckas ta mig hem till Sverige. Så nu sitter jag här och suktar efter de där fin fina underkläderna, den förträffligt fina väskan, och den underbara kappan. Jag hoppas innerligt att kappan är kvar på måndag, och underkläder väger inte särskilt mycket, eller hur, och om jag ska tillbaka till Sverige, ja då behöver jag definitivt en ny vinterkappa!?

Livet knallar på här, det har trots allt redan gått en vecka, så det går åtminstone åt rätt håll!
Fick hämta Junior igår, trots min lediga dag, men han har trots allt en oerhörd snygg lärare, som numera vet att jag och J absolut inte är släkt på något sätt. Undrar om jag var tillräcklig tydlig?! Annars har jag ju alltid den snygga skoförsäljaren jag kan fortsätta sukta efter;D

En förklaring

För er som undrar vart jag hamnat, hur jag hamnat här och varför, keep reading.
Jag är numera tillfälligt bosatt i Barking, London, här är jag au pair i en familj bestående av fyra medlemmar, nämligen Junior (åtta år), Angel (11 år) och deras föräldrar. Egentligen har jag hamnat här av en ren slump, och viljan att testa något nytt. Att jag drog hit på sådan kort tid är mest något spontant, eftersom jag fått för mig att jag ska till Peru med Elin i januari. Har hunnit tacka nej till ett flertal familjer i väntan på att hitta någon som känns bra, och givetvis hör den "perfekta" önskefamiljen av sig när jag redan befinner mig här(!)

Familjen jag har nu hittade mig genom aupairworld.net, där man som au pair kan söka familj och vice versa. Enkelt och bra, då du bara fyller i uppgifter och önskemål. Hade jag valt att åka till till exempel Australien eller Nya Zeeland, som står lite högre upp på listan hade jag valt en "riktig" organisation, då det känns betydligt mer säkert. Man har möjlighet att byta familj om man inte trivs, och du har någon som kollar upp om allting går rätt till. För mig däremot är det bara att dra hem så fort jag känner för det i princip.
Som jag skrev tidigare idag består mina dagar av att lämna av och hämta Junior vid skolan, lätt hushållsarbete, och en himlans massa tv-tittande, jag har bland annat introducerats till Ben 10, Hanna Montana, och diverse andra program som jag egentligen inte klarar av. Mellan det klämmer jag in lite Spanskapluggande. I gengäld får jag en dag i veckan ledigt, "pocket money" och det viktigaste enligt mig, en chans att uppleva något nytt, en ny stad och allt den har att bjuda på. Visst känns det lite udda att klampa in en familj, men jag börja smälta in lite smått nu, och det känns betydligt bättre för varje dag.
Hakuna Matata



Freedom!

Tänk vad lite internet kan göra, och tänk vad underbart att kunna använda Ö, Ä, Å! Efter mycket om och men, lyckades JAG äntligen hitta nätverkskoden efter lite letande. En liten hemlighet mellan dig och mig tycker jag. Helt plötsligt har jag lite fler möjligheter här i livet. höhö

Peace!

Life so far

Nu har jag i stortsett kommit in i morgonrutinerna. Vackarklockan ringer vid 6.30, tar mig en kopp te, och ser till att barnen ar nyduschade och kakar frukost. Vid 7.20 gar vi till bussen, och idag sag jag till att jag inte behovde springa. Borja kunna saga till dem mer och mer nu, vilket jag antar att Angel, pa elva ar inte ar sarskilt fortjust i. Hennes lillebror Godson, atta ar lite lattare att handskas med, men det kanske beror pa att jag mutade honom med en hel svensk godispase?
Mycket nytt att ta in och vanja sig vid. Annan mat, andra vanor, annat hushall och sa vidare. Men annars lever jag. Ar lite smatt irriterad over att jag ser internetanslutningen pa min laptop, men inte kan ansluta, eftersom familjen inte vet koden till det tradlosa. That kinda sucks.

Imorgon ar jag ledig, och har absolut ingen aning om vad jag ska hitta pa. Tyvarr finns det inga andra au pairer i omradet (Barking), vilket gora det lite smasvart att lara kanna nya manniskor. Men somsagt, det ar bara lite mer an tva manader kvar. Det har blivit mitt nya motto...
Jag jobbar pa det dar med bilderna, har inte ens packar upp kameran om jag ska vara arlig, men jag ska skarpa mig!

Livstecken!

Jag lever, resan gick bra, och jag befinner mig i London, Barking for att vara mer exakt.
Jag har antligen "fatt" en lillebror som ar helt bedrande, men utover det har jag inte riktigt bestamt mig om jag trivs eller inte. Kan inte riktigt komma underfund med om det ar positivt eller negativt. Men nu ar jag har iallafall, och jag ar fast besluten att jag ska klara mig till 2:a januari.
Jag ar numera en utav alla personer som jag skrattat at tidigare, den som ruasar med tva barn i halarna for att hinna med bussen. Aterstar att se om jag asner mig sjalv som au pair/material nar min tid har ar over.

Hoppas ni har det bra dar hemma! Forsoker fixa sa att jag kan ha tradlosinternet till min dator, som ni marker gar det inte sarskilt bra. Men jag jobbar pa det. ;)

På resande fot

Jag insåg rätt snabbt att jag var alldeles för naiv när jag trodde att jag kunde komma undan med 15 kilos packning. Lyckligtvis klickade jag istället i 20 kg, vilket i sig inte gjorde någon större skillnad i slutändan. Så nu sitter jag här, på en av många Swebussar på väg till Göteborg. På tåget till Jönköping insåg jag att glömt packa ner extra kamerabatteri och själva laddaren. Way to go! Får trösta mig med det trådlösa nätverket som Swebus har ombord istället ;D

Peace



Utgallring

Nu är jag minsamm på G, trots att jag glömde köpa linsvätska. Boardingcard utskrivet, likaså färska kort på de allra bästa. Jag har till och med sållat bort ungefär 5½ kilos packning, vilket få mig att undra hur mycket jag kommer sakna den där blå skjortan, eller de där gråa jeasen som en gång suttit perfekt... Vilket å andra sidan går att åtgärda med lite shopping på Londons gator.

Jag lät åtmistone bli att köpa nikeskorna idag, så jag anser helt klart att jag kommit en bit på vägen.
Peace


Jag borde

Hur mycket packning behöver man ha med sig till London?
Inser nu att jag verkligen borde packa, men har varken viljan eller ork.
Dessutom insåg jag just att jag faktiskt kommer sakna alla galna upptåg i Kitzbühl, detta efter en heldag med Hanna, och en fika med Sofia.

Åldersnoja

Gott folk, jag tror att jag drabbats av en släng åldersnoja!
Tjugo är fortfarande ungt, det är nu jag borde leva livet, right? Dessutom har jag fått höra att det inte är förrän vid tjugofem bekymmerna börja dyka upp, det är nämligen då saker börjar att hänga.

Ända sedan min 13-åriga lillasyster frågade mig för allra första gången om hon kunde få låna kläder utav mig har åldernojan gjort sig påmind. Jag kan inte ens ha mina egna skor i fred, då min 11-åriga kära syster numera har samma skostorlek som jag. Ytterligare något som bekymmrar mig är när jag igår för allra första gången blev illa tvungen att betala vuxenpris på bussen. Vad hände där undrar jag?
Dags att ta tag i saker och ting helt enkelt, deadline på 5 år. Om fem år ska jag ha avklarat säsongslivet, och om jag inte har börjat plugga före det, är det högtid att sätta igång.
Dags att leva ut mina drömmar! Vad det nu innebär.


New things

Elin, jag och Ingrid lyckades otroligt bra med vår shoppingrunda i Värnamo i lördags. För min del blev det ett par nya skor och en otroligt skön cardigan, medan de andra hittade betydligt mer saker.

Igår hälsade Frida och Pixie på, otroligt mysigt, och fram mot eftermiddagen gav jag mig på ett nytt försök att införskaffa mig en ny dator. Min förra, en mini PC, av märket Acer demonstrerade tydligt att den inte gillade det nya miljöbytet i Österrike. Förhoppningsvis fungerar den här nya bättre.



Official announcement

Värnamo var toppen, och fick mig att uppskatta Sverige lite extra, ungefär som mitt besök nere i Lund. Jag önskar att jag kunde fortsätta åka runt till alla underbara människor, och bara njuta av livet, käka god mat, och strunta i morgondagen! Jag mår bra av det. Ändå kan jag inte låta bli att gripas av lite panik över att tiden sakta men säkert försvinner. Hur ska jag hinna med allt? Borde jag inte börja plugga snart? Vad, vart ska jag plugga? Men ville jag inte ut och resa, utforska fjärran öster och allt vår underbara värld har att erbjuda? Och varför jobbar jag inte?

Jag har fått för mig att allt jag vill hinna med måste genomföras enligt en lista, en lista som egentligen inte ens existerar. Den är helt enkelt baserad på alla dagens måsten. Men nu tänker jag blankt strunta i den!
En mycket klok vän talade om för mig att jag kunde hoppa emellan alla mina önskningar precis som jag vill, att jag inte behöver följa någon ett-två-tre-ordning, och han har rätt.

Linda vet om det, Elin och Ingrid fick reda på det i helgen, och efter ett underbart samtal med Ammi fick hon också reda på att jag drar till London och prövar på au pair-livet. Redan nu på lördag.
Är hemma igen början av Januari, och om allt går rätt blir det sedan Peru.

That's what's going on in my life at the moment.
what more? oh, yes, 20 at last.
Happy Birthday to me.

Big Ben


RSS 2.0