Det kallas snö

Vi har snö här!
Tji fick jag.
Det går inte att göra några riktiga snögubbar, och det är mest bara irriterande, då det liknar en slush-dryck. Detta resulterar i kalla och blöta fötter, vilket rent logiskt borde innebära nya skor, eller?
Effekterna av snön är mer eller mindre kaos, vilket är försåtligt om ingen har vinterdäck, vinterjackor, eller varma skor. Och vet ni vad? Om det kommer minst lika mycket snö imorgon, vilket är en sisodär 5-10 cm sammanlagt, då behöver barnen inte gå till skolan, och alla vuxna kan stanna hemma om de vill. Töntigt tycker jag.
Lite vitt är det i alla fall, så julkänslan gror lite extra nu.
Tre veckor kvar nu!

The one with the Christmas feelings

Medan ni där hemma, i Sverige njuter av första advent, lussekatter, pepparkakor och allt annat ni behöver för att komma igång med julstämningen, sitter jag här borta i skrivande stund och är lite smått avundsjuk. Kanske borde hålla mig runt hemmatrakterna till nästa jul, så att även jag kan njuta av julbakande, och en vit jul? För att inte tala om alla adventsstakar, och adventsstjärnor i alla fönster, som lyser så fint i mörkret. Det närmaste jag kommer är min uppdatering av Julspellista på min i-pod!
I år, för första gången på mycket länge, har jag en liten julkänsla som gror inom mig, och kan inte annat än önska att jag haft familj och vänner nära. Ser hursomhelst fram emot min lilla försenade jul som väntar den 26 December, och måndagen efter det då jag redan bokat in mig hos favoriterna Frida, och Pixie. <3 Förhoppningsvis befinner sig även Siri, och Linda i trakterna.



Jul 2007


Trafalgar Square & Soho

Bilder från förra helgen, Trafalgar Square, China Town & Soho.
Kryper och kilar lite smått i halsen, tror mitt immunförsvar inte orkar kämpa emot mer. Feberliknande känsla, och huvudet känns tungt.












The Weather

Vi har ingen snö, inte ens snöblandat regn. Inte för att jag gillar snöblandatregn, men ändå. Det värsta? Jag vet hur mycket snö ni har där hemma, kan vara så att jag överfantiserat lite, men ni har mer än oss.
Hursomhelst, här i östra London har vi nu nått nollan, och det snackas om hela 12 cm snö(!) och hela -2 grader. Detta resulterar i att de vuxna kommit i någon slags panikartad beteende, medan barnen febrilt önskar snö. Minus två grader är tydligen väldigt hemsk och kallt här, så kallt att mamman i familjen prompt bestämt sig för att hon inte ska ta ett steg utanför dörren imorgon. Inte ens för att storhandla, istället gör hon allt på internet. Allt detta för att det förmodligen, bara kanske kan blir upp till minus två grader. Skumma människor.

Just my luck

Jag finner det lite smått ironiskt att L och kompani valt just min bild, det ser ut som om halva mitt ögonbryn är mystiskt borta, osminkad, och om jag inte minns helt fel kan vi alla ha varit lite smått bakis just den här dagen, när Herr fotograf bestämde sig för att dyka upp.
Men vad gör det? De ska bara trycka upp lite drygt 125 000 exemplar, som ska visas på alla mässor företaget ska på. Den Varmrökta laxen som skymtas på bilden är hursomhelst otroligt god, och de stuvade makaronerna var himmelska!


Life & Death

Häromdagen rekommenderade Yoyo filmen Sicko, av Michael Moore, hur intressant kan en film på två timmar, som handlar om sjukvårdssystem vara tänkte jag? Men sedan är det USA vi snackar om, och mannen i fråga är genial, så jag gav filmen en chans. Inte nog med att jag lärde mig mycket, jag hann uppleva en himlans massa känslor, och en hel del frågor dök upp i mitt huvud, största och den jag inte förstår; hur kan ett land som USA behandla sitt eget folk så uselt?

Visste ni att drygt 50 miljoner Amerikaner lever utan försäkring? 50 miljoner, inser ni hur mycket det är?! Som vanligt är det de mest fattiga som drabbas, men även människor som verkligen slitit hela sitt liv. Jag kan inte förstå hur ett jobb, vad det än är kan bestämma om du har rätt till en försäkring eller inte. Hur kan det vara ditt fel om du har Cancer i släkten, och har då större risk att drabbas? Sedan när har vi kunnat välja det själva? Att vara, eller inte var sjuk, det är inget val!
Vidare förstår jag inte hur någon kan bli nekad först en försäkring, och sedan vård för att du saknar en försäkring. Ganska logiskt att dödsantalet är så hög i Staterna. Hur sjukt är det inte att bli förnekad en försäkring på grund av att du väger för mycket/lite, eller råkat ut för en svampinfektion i underlivet? Ja, det har hänt. Se filmen.

Varför har man då ett system som förstör, mer än det hjälper? Ett så pass utvecklat land som USA borde utan tvekan kommit längre, men icke.
Skulle olyckan vara framme, skulle jag gärna att läkaren fokuserar på att åtgärda problemet, än att först kontakta försäkringsbolaget. Här i Storbritannien och i många andra länder verkar det fungerar betydligt bättre, så vad är problemet? Om fångarna på Guantanamo får bättre sjukvård än de som riskerade sina liv 11:e September, då är väl ändå någonting väldigt fel?

Jag kan sympatisera lite med de som inte vill att andra ska åka snålskjuts på deras löner, och för det de sliter för. Men i slutändan, anser jag ändå att om det går att hjälpa till, göra en förändring, varför låta bli? Och tänk om det är du, eller någon annan som står dig nära som drabbas, då är det ganska skönt att veta att de kommer att ordna sig, istället för att oroa sig över hur fan man ska kunna få lite vård.
Sjukvården i Sverige är inte den bästa, men jämfört med USA, har vi kommit otroligt långt. Jag fick bättre vård i Österrike än hemma i Sverige, och bättre än de flesta i USA någonsin kan drömma om, ska det verkligen vara så? Se filmen gott folk, Sicko, av Micahel Moore.

"If you can find money to kill people,
you can find money to help people."

Let's get fat!

Ikväll bjöds det på Pizza och vin.
Jag gillade inte kombinationen.
Å andra sidan är jag ju inte särksild förtjust i födelsedagsbarnet heller.
Pizza och vin. fnys!

Yours sincerely

Vid skolan, som förövrigt får mig att tänka på ett fängelse, lite mildare version av Prison Break, med dess ståtliga grindar mötte jag idag en helt fantsastik kvinna, som jag aldrig sett förut. Tanken som slog mig var att hennes man antagligen tidigare hämtat barnen, men när konversationen väl sattes igång, visade det sig att hon är från Boston, och har tre döttrar mellan 20-32, som inte befinner sig i London som jag uppfattade det.
Hon lyckades hursomhelst vända min dag, till den bästa på mycket länge med de varma orden som lämnade hennes mun.
Till och från känner jag mig alldeles vilsen, undrar vart jag ska ta vägen, vad nästa steg i det här stora äventyret blir. När paniken kommer, finns det alltid någon som lugnar ner mig, som sist, när Elin sa vad jag behövde höra, utan att hon visste om det. Detsamma gäller kvinnan jag träffade idag.
Det hon sa var inget avancerat, inga ytliga ord, utan det märktes verkligen att hon brydde sig, att hon talade från hjärtat. Att höra henne säga att jag fortfarande har alla möjligheter i världen, och att jag kan lyckas, bara jag har viljan gav mig ny energi. Hennes uppmuntran om min stora önskan att fortsätta utforska världen kunde inte ha värmt mer.
Jag vet fortfarande inte vad jag vill eller vart jag ska, men jag har hela livet framför mig. Jag har möjligheterna. Är det inte fantastisk hur en människa, i mitt fall någon man inte ens känner, pratar med en som de har känt dig i all evighet. De säger de orden du behöver höra, de är ärliga, och det är äkta. De vinner absolut inget av det, men ändå berättar de det där lilla extra. Jag beundrar människor som kvinnan jag mötte idag.
And I don't even know her name.

Söndagsäventyr

Jag hade aboslut ingen aning om att jag var ledig idag, vilket i sin tur innebär att jag kan med allra största sannolikhet strunta totalt i mina planer om en utgång kommande helg. Jag missade nämligen min chans, IGÅR. Hade gärna velat vetat om detta redan i fredags, men icke.
Skickade snabbt iväg två små sms till A och L för att se vad de hade för planer, och lyckligtvis har Yoyo inte tröttnat på mig ännu. Åkte till Greenwich, när vi sedan åkte tillsammans till Trafalgar Square, där vi sedan spenderade förmiddagen på The National Gallery, bara byggnaden i sig är helt fantastisk.
Det är ganska fascinerade att titta på ovärderlig konst av konstnärer som Leonardo da Vinci och Vincent van Gogh. Kände mig lite smått sofistikerad när jag gick där, och beundrade alla tavlor, som var och en berättade sin egna lilla historia. Kunde inte låta bli att önska att jag hade en del kreativitet inom mig, eller att jag skulle kunna desto mer om både konst och historia. Blev även lite smått avundsjuk på paren som korsade min väg, de såg ut ha det extra mysigt, en grå söndag som denna.

Dagen fortsatte sedan i Soho, China Town, och slutligen Oxford Street, där gatorna fylldes av människor, och julbelysningen lös upp gatorna. Kvällen avslutades sedan vid Baker Street, (ni vet, där Sherlock Holmes håller hus) med en härlig, välförtjänt middag.
Fem veckor kvar nu.










Camden Town II

Ett smakprov från gårdagen.
Lite mer shopping, god mat, och dagen avslutades sedan men fika på Starbucks, innan besöket hos tatueraren.
Minns ni fiskarna jag nämnde igår? Får någon som avskyr fötter, till och med sina egna, var de små fiskarna som käkar döda hudceller ingen hit för min del.











The tattoo story

Minns ni detta? Bilden på hur jag märkt mig för livet, och det blev alldeles jätte fel?
Gripas av panik vore ett alternativt, men på min handled står det Hakuna Matata, och det är ord som är bra, och alternativet jag för en gångs skull valde.

Gick tillbaka till Bayswater, och hade lyckligtvis Yoyo som mentalt stöd! Möttes denna gång av en mindre trevlig man, som till en början vägrade lägga till ett ynka "S", som skulle rädda min tatuering. Mycket irritation, och en vägran från min del att betala extra för att få dit en liten bokstav, som skulle fixa till det hela. Övervägde att klämma fram lite tårar ett tag, då min charm verkade mycket ringrostig, och inte hade någon effekt alls. Tydligen skulle jag betala en grundavgift, för att få det hela gjort, eller skaffa en till tatuering, och då kunde de lägga till S:et. Jag gillade inte den idén.
Efter en lång diskussion bestämde han sig för att jag skulle återkomma några timmar senare, utan att egentligen veta om de skulle åtgärda felet. Portabello och sedan Starbucjs som tidsfördriv innan vi fick tillbaka.
Efter att letat en stund efter rätt font, och en skrivare som tydligen inte va på min sida, fick jag äntligen mitt "S" tillagt, och killen påstod att jag förde med mig allt annat än kärlek, fnys! I retur sa jag att de aldrig behövde se mig mer igen. JAG VANN!
Förstår inte varför de skulle krångla, men nu är gjort, och min charm finns kvar, djupt där inne.
Awesome

Om ni någonsin får barn som vill tatuera sig, skräm dem, och säg att det kan bli FEL. Tala även om att de inte ska förblindas av snygga killar som jobbar på tatueringsstudion.

Carry your spear and shield
Fight like brave warriors


Camden Town

Trots mina två tidigare besök här i London, har jag konstigt nog missat Camden (och Madame Tussauds)!
Denna lördag åtgärdades detta, med hjälp av Yoyo, som förövrigt ironiskt nog började lördagsmorgon med att försova sig lite smått. Själv vaknade jag och kände mig relativt pigg, slängde i mig en halvbra frukost, och satte mig på buss 5 som tog mig till Canning Town, och därefter tunnelbanan till Greenwhich.

Om ni någonsin får chansen att åka till London, glöm för gudskelov inte att åka till Camden! Alla möjliga marknadsstånd med allt från kläder, till underbart fina smycken, mat från världens alla hörn, piercings&tatueringsstudion titt som tätt, till små stånd där fiskar käkar upp döda hudceller på fötterna. Det sistnämnda lite mindre roande att iaktta. Det finns helt enkelt en bit för alla, delar av olika länder samlade på en och samma plats, för att inte tala om alla underbara matdofter! Går du mellan stånden, kan du säkerligen lyckas få ihop ett mini-mellanmål tackvare alla smakprover.

Måste dock erkänna att jag var lite smått skeptiskt till en början, särskilt när jag såg alla människor, och hur trångt det var. Men ack så fel jag hade, de små stånden hade sin lilla charm, och marknaden i sig lockar verkligen alla sorters människor. Variation, det gillar jag, tummen upp för dagen!
Eftersom min kamera valt att ta självmord, väntar jag på bättre kort från min käre vän.

Peace


The one with all the missing

När jag kommer hem, kommer jag att ha en lillasyster som vuxit om mig. Det smärtar lite, trots att jag visste att den dagen skulle komma, dock inte så snart!
Igår hade vi läxläsning på distans, vilket var en sådan succé, att hon frivilligt gjorde samma sak idag, älskade Märta. Saknar familjen lite extra för tillfället, även om jag vet att efter ett par enstaka dagar hemma, kommer irritationen bubbla upp igen. Men för stunden känns det som om det helt klart är värt det, ni vet middagarna då alla är samlade, mysiga kvällarna framför TV:n, bakstunderna och godnatt kramarna. Men nu är det inte alltför långt kvar. Under tiden tackar jag gudarna för dagens teknologi och skype.
Dessutom fick jag tummen upp för min nya väska från syster. En ny väska, och ett par nya skinny jeans, för ynka £13 - gillart'
Undrar vad Camden har att erbjuda!?

Peace!




Fegis

Tackade just nej till Yoyos erbjudande om att gå ut ikväll, jag ångar mig redan.
En fredagskväll på en gayklubb, med hennes vän, har en känsla av att det hade varit oslagbart!
Dock är jag inte så sugen på att vänta alldeles själv runt  Hyde Park vid 23-tiden, tills hon slutat, så fega jag backade ur. Dumma, fega jag. Plus att jag vet att jag har småfötter, så obytt och klar, utan packning hade varit ett litet problem för mig som tänkt utforska Camden med henne imorgon...

20101118

Jag förstår inte riktigt hur svårt det egentligen kan vara att tala om för mig i god tid när jag ska vara ledig. Den här familjen har uppenbarligen aldrig hört talas om ordet planering tidigare.
Efter mycket om och men har jag äntligen tjatat fram ett svar, är ledig nu på lördag. Fredag hade passat bättre, eftersom tunnelbanan ersätts av bussar från Barking lördag-söndag, vilket innebär minst en timmes längre resa, vart jag än ska, hade dessutom behövt rätta till min tatuering, får se om det hinns med på lördag.

Instinktivt tänker min hjärna att jag borde tröstshoppa, det kan inte vara alltför naturligt? Om jag nu lyckas hålla the urge to shop från mitt system, och jag hittar ersättningsbussarna på lördag, blir det en tur till Camden med Yoyo om allt går enligt planerna. Batterier till kameran måste införskaffas! Och den snygga väskan från igår kanske?


Perfect Stranger

Mitt i alla påflugna, lite smått tröga killar som vågat sig fram till mig på gatan, har jag helt glömt bort att berätta för er om den übersnygga killen jag såg för en sisådär två veckor sedan. Jag dör nästan lite smått nu när jag minns allt igen, blir lite som en fnissande tonåring som nyss sett sin stora idol, så snygg var han. Mjölkchoklad, snygga kläder, skor, vältränad, och det finaste leendet på länge, nästan i samma klass som unge Herr N, rätt svårt att klå en kille som honom. Och det charmigaste med denne London-främling? Han höll sitt avstånd, en distans som passade alldeles utmärkt, och när jag väl fick se honom up close, ja, då var han verkligen fortfarande lika snygg som på avstånd.
När vi därefter går av vid New Ham town Hall, går vi givetvis åt olika håll, och jag måste erkänna att jag suktade lite smått efter honom och hans snygga kropp, lyckligtvis fick jag ett till leende, som fick mig att smälta, skrattade lite smått för mig själv, och tvingade mig själv att fokusera på vart jag satte fötterna, och tänkte honom lär jag aldrig se mer.
Idag såg jag denne unge man igen(!) Kunde till en början inte placera vart jag sett honom, fram till att han ler sådär underbart fint igen, och jag inser att det är HAN! Smälte lite till denna gång också, sedan gick jag vidare.

Mycket givande inlägg känner jag, kunde lika gärna bara sagt att jag sett den skitsnygge killen idag igen. Men hur roligt hade det varit? ;D Jag har även låtit bli att spendera pengar på stan idag. Det går bra nu.


En andra chans

Minns ni inlägget då jag delade med mig om min mycket dramatiska introduktion till den katolska-kyrkan?
Jag minns nämligen den söndagen allt för väl, och kände en viss eufori förra söndagen, när jag kunde luta mig tillbaka, stanna hemma, istället för att följa med på mässan.
Idag hade jag däremot inte samma framgång, och eftersom mitt ogillande till barnens kära far övergått till mer ogillande än tidigare, har jag bestämt mig för att se till att bli extra god vän med barnen, vilket givetvis innebär att jag också ska vara ett bra föredöme. Och precis innan jag åker, ska jag få dem att inse att deras käre far, inte kan behandla deras mor som han gör, och om jag är tillräckligt modig ska jag tala om för honom att han borde uppskatta sin fru mer. Anyways, tillbaka till ämnet, för att strö lite extra salt i såren på denne man som jag ogillar så mycket, offrade jag mig själv att följa med barnen till mässan, eftersom han själv är fet och lat och inte ville följa med dem. "I can't go church, when I'm feeling sleepy. Leave me alone, and pray for me," fick barnen höra.
Pluspoäng från barnen, till mig- det gillas!

Mässan är fortfarande inte min grej, men jag tror jag börjar bli lite smått immun mot rökelsen de sprider, kände åtminstone inte av yrseln, utan endast illamåendet. Jag förstår fortfarande inte poängen med stelheten i mässan, plus att prästen säger samma sak varenda gång. Samma predikan, samma "lovsånger", samma bön. Boring!
Dessutom vet jag fortfarande inte när man ska knäböja, istället för att sätta sig ner.

Love at first sight?

Jag har gjort ett försök till att bära mina hörlurar synligt, så att folk inser att jag inte är särskilt pratglad när jag är på väg att hämta Junior från skolan, eller när jag går hem på kvällen alldeles själv. Detta utan vidare framgång.
De flesta börjar med att öka sina steg, och oftast gå åt helt fel håll än det de tänkt från början, och klämmer sedan fram ett halvfånigt "heeey, how you doin'?"
När jag sedan väl inser att någon pratar med mig, vänder jag mig artigt, svarar bra tack, fortsätter att gå och inser att killen i fråga inte kommer att ge upp i första taget.
  • Heey pretty lady, so, are you fine?
  • Hey, were you from? [..oh, half Kenyan, that's why I recognize you, I'm half Kenyan, half German]
  • So, do you give your number to strangers?
  • Hey, so do you have a boyfriend? [...oh, then you should really find yourself one *winkwink*]
  • So, when will I see you again?
  • Hey, are you married?
  • I want to send you flowers, but I am afraid they'd be too jealous of your beauty.
  • Oh, you're not from here? Then you need someone that can show you London
Ett litet urval, det sistnämnda fick jag höra idag, och jag försökte desperat att hålla mig för skratt. Hälften av dem minns inte ens mitt namn i slutet av konversationen, ändå lyckas de klämma fram ett, "vi borde ses".
Jag har haft min dos av det goda i Österrike, och kan inte låta bli att undra vad som får någon att gå fram till en främling, och försöka få till det. Jag finner det mycket roande, mindre roande är delen då de tror jag är gift.
Killen som kom fram till mig idag tog priset, då jag hade luva på mig, ansiktet täckt, och ändå kommer fram. Sedan säger han, "I didn't really see you face, but now I see that you are beautiful, so how are you?." Hur hade han räddat situation om jag varit ful i hans ögon undrar jag? Sedan följde han med mig hela vägen till skolan, åt fel håll för hans del givetvis.
Hilarious.

Kanske borde börja bära min ring på ringfingret istället, och bara visa fingret nästa gång? Borde vara ganska effektivt? Love at first sight, in my ass.

Wreck This Journal

Mindre seriös bokval, men ack så skön, tidsfördriv om inte annat;)
Regn och blåst hos mig idag. Har ni snö hemma?


Another time, another place

I ett försök att undkomma regnet igår, satte jag mig på ett utav alla Starbucks som är placerade på Oxford Street, beställde en stor härlig varm latte, och en macka vars namn jag numera inte minns. Har alltid velat vara den fridfulla, intressanta personen som sitter i ett litet hörn med en bok i ena handen, och en kopp med varm dryck i den andra. Sen finns det ytterligare en version där den snygga killen kommer fram, tar mig med storm, hamnar i djupa livsdiskussioner, och vi byter nummer, men det får helt enkelt bli en annan dag.

Med min nyinköpta mycket vackra upplaga av Sense and Sensibility av ingen mindre än Jane Austen, har jag numera kommit över min skräck över att sitta alldeles själv på ett café. Med regnet smattrade utanför, och blöta skor var det otroligt mysig känsla att smutta på något varmt, och läsa en bra bok.
Idag sken solen som aldrig för, och jag har varit allt annat än den där mystiska tjejen med en bok i handen, på ett café. Another time, another place och charmen i det hela är som bortblåst.


Hälsningar från ett regnigt London

Dagen började med en tur till Bayswater, en blöt och regnig promenad till Portabello, där jag insåg att det vore lönlöst att promenera i regnet, då alla försäljare ändå tagit skydd undan det kalla regnet. I vanliga fall brukar jag hålla mig inomhus, men just idag tyckte jag att det var extra mysigt att gå blad alla färgglada hus, och känna regnet smattra mot paraplyet.
När jag sedan började bli alltför blöt om fötterna begav jag mig till Oxford Street, dumt nog steg jag in på Urban Outfitters, där bland annat hittade en jättefin upplaga av Sense and Sesibility av Jane Austen och charmades av försäljaren. För att bli lite varm i kroppen satte jag mig sedan på ett utav alla Starbucks som finns här med en varm latte och njöt av tillvaron, genom att läsa min nyinköpta bok.
Eftermiddagen spenderades hos den alltför heta tatueraren, som inte tatuerade mig, och en kvällspromenad i Westminister. Otroligt vackert.

Härmed tänker jag återinföra mitt shoppingförbud, Jag är numera en tatuering rikare och ytterligare några pund fattigare. Och angående tatueringen, jag hoppas innerligt att jag finner det hela lika komiskt imorgon och för all framtid, som jag gör nu.


Idag bjöd vädergudarna på regn


Portabello Road och dess vackra, färgglada hus charmade mig


Jag och Lomoyo drog till Westminister


London Eye




Eftermiddagens sällskap, Lomoyo


Big Ben i sikte






Dagen avslutades sedan med en fin middag

Finn ett fel

Med tanke på att jag är märkt för livet, borde jag kanske gripas av panik att det inte blev helt som JAG ville, eller att jag inte orkar åka tillbaka till Bayswater och åtminstone få lite av summan tillbaka. Finn felet.


Katten!

Katter är inte min starka sida.
Jag ogillar dem inte direkt, utan det är mer att de skrämmer mig. Så gissa hur glad jag blir varje morgon när denna stirra på mig med sina ilska ögon.


Any way you want it

Jag hade tänkt beställa tid hos the tatoo guy idag, i East Ham på Unit 3. Hade förberett mig mentalt och allt annat som hör till, givetvis var det stängt. Så istället strosade jag runt på stan, och hittade ett lite mindre Primark, med inte alltför mycket folk, (typ max 15 minuter med buss) lite mer saker till mig själv, bland annat en superskön, mysig rosa mössa och en tredje del av Harriets julklapp, innan jag med snabba steg fick bege mig mot skolan för att idag inte bara hämta en, utan tre ungar. Med min shoppingkasse i handen kunde jag hantera situationen utan problem.

Imorgon blir det en tur till Bayswater, där jag, Linda, Siri och Cim hamnade under mitt första London-besök för ett par år sedan. Efter det drar jag till Piccadillly och möter upp Lomoyo. Jag ska helt enkelt turista lite smått imorgon. Hoppas innerligt att vädergudarna är på min sida, och bjuder på något annat än 7 plusgrader och regn.
Peace!


Rent

Jag ogillar helger numera, mest för att jag inte haft någon helg ledigt, och jag vet att jag inte kommer att få det heller. Är det ok att önska att man hade bytesrätt på ett utav barnen, ibland båda? Välja en annan unge när man hämtar dem från skolan, ett litet ynka byte;)

Ikväll blir det musikalen rent, medan de andra tittar på X-Factor
Underbar musikal, se den om ni inte gjort det än!
Do it, fucking do it;)


Remember remember the 5th of November

Personligen minns jag  inte riktigt varför Britterna firar Bonfire Night, lyssnade inte alltför noga på engelska-lektionerna på IB, det enda jag minns är Alices onda skratt efter att talat om hur man brände upp någon.
Wikipedias version av hur man firar Bonfire är lite mildare, och denne någon de "bränner upp" är Guy Fawkes. It's all coming back to me now!
Hursomhelst, fyrverkerierna avfyras en efter en här utanför, vilket påminner mig om nyår.

Jag har förövrigt inte shoppat sedan i måndags, lite stolt. Nu ska jag göra ett försök att koppla bort vad som låter som ett mini-slagfält utanför mitt fönster och titta på The Social Network, om jag lyckas slita mig från James Morrisons underbara toner.

Peace!


Friendship

Pratade med Elin tidigare ikväll, underbara Elin! Hon vet precis när hon ska säga de där orden som får mig att blir alldeles lycklig, och sluta oroa mig allt för mycket för framtiden. Alla bore ha en vän som hon.


Friendship is like the breeze
You can't hold it, smell it, taste it,
Or know when it's coming
But you can always feel it, and you'll always know it's there.






Typsikt Britter ;)

Numera vet jag vad som händer när man trycker på nödknappen på en buss, tack vare en äldre herre som mer eller mindre va förbannad på busschauffören..
Jag förstår inte varför engelsmännen ska envisas med att köra på vänstersida, tunnelbanestrejka titt som tätt, och vara himla dramatiska, eller envisas med att försöka flirta upp en på gatan. Otroligt roande.
Tacka vetja de små meddelanden som finns på gatan där det står när jag ska titta åt vänster eller höger. Det andra får jag nog helt enkelt stå ut med till 26 December. ;D
Bokat och klart, tack vare Linda<3 Och nu när jag struntade i att åka med ryanair tillbaka, så är mina shoppingbekymmer över, plats med lite extra så att säga. Sweet!

5 years time

Bara för att jag gillar den här låten, att jag pratat med Frida, och att Linda är min knight in shining armour.
Så här går det när jag förbjuder mig själv att shoppa. Jag är vek.
Skön låt i vilket fall, Noah and the whale.


Let's have a toast for the douchebags

Hata är ett väldigt starkt, negativt ord, så jag tänker försöka undvika det så gott det går. Istället tänker jag nöja mig med att säga att jag ogillar barnens pappa något enormt. I just really, really don't like him.
Jag anser att människor inte riktigt har rätt att kritisera någon de inte känner, jag anser att han inte har rätt att tala om för mig att jag ska embrace min Kenyanska kultur, vara en stolt Afrikan, att jag aldrig kommer vara tillräckligt svensk. (Säger han som har två barn med svenskmedborgarskap, som aldrig varit i Sverige) Han har inte den blekaste aningen om min historia, mitt förflutna, eller hur jag är som person. Hade han åtminstone tagit sig tiden att ställa frågorna, istället för att ta svaren förgivet hade jag inte blivit så upprörd.
Hur i hela friden kan jag bevara en kultur jag inte ens hade från början? Vad är det för fel att mötas halvvägs, och se mig själv som halv-svensk, halv-kenyan? Han sa en del saker som gjorde rätt ont.

Jag älskar verkligen staden, London är underbart på många sätt. Men inte ens en söt liten pojke på åtta år kan få mig att släppa mina värderingar, det jag anser är rätt och fel. Samtidigt kan jag inte riktigt släppa något jag påbörjat, hur gärna jag än vill i skrivandets stund. Så jag tänker kompromissa med mig själv. Stanna nästan hela den avtalade tiden, 26 December låter som ett bra datum, det är nästan januari.

Nearly a Londoner

Börjar få kläm på det där med att hitta rätt nu, redan på första försöket! I didn't see that one coming. Otroligt skönt i vilket fall, nu när jag vet åt vilket håll jag ska till, och exakt vart jag hamnar.
Förmiddagen började med att jag mötte upp Lomoyo på Oxford Street, där vi började dagen med lite shopping, och sedan en härlig fika-stund, där jag åt den smarrigaste kakan på mycket länge. Otrolig trevlig stund, som måste göras om mycket snart, vill nämligen ha lite sällskap till Camden.

Själv tog jag sedan tunnelbanan till Tottenhamn, där jag träffade Alex, och det blev en mycket intressant kaffestund på Starbucks, där åldersgräns på pojk/flickvän diskuterades. Enligt min kära vän, som har en tendens att agera storebror, är min maxgräns tjugofem, vilket egentligen ändå inte var ok. Tjugotvå däremot godkändes, och jag förstår fortfarande inte vad som är fel på tjugosju;)

Nu när jag inte behöver oroa ihjäl mig på om jag hamnar rätt eller inte, hinner jag uppskatta tunnelbanesystemet, för bortom alla stressiga människor, har även tunnelbanan sin lilla charm. Tycker nästan det är lite småmysigt med musikanterna som fyller tunnelbanan med (oftast) fina toner. Hamnar man rätt är det dessutom väldigt lätt att ta sig fram i större delen av London.
Shoppingen i sig, som jag har tillgång till, tack vare tunnelbanan är absolut inget att klaga på. Jag måste härmed införa ett förbud mot Oxford Street de närmaste veckorna, då jag omöjligt kommer att få hem allting om jag fortsätter shoppa i den här farten. Dagens fynd hittades bland annat på Urbanoutfitters och Primark, så nu vet ni det!

Peace


RSS 2.0