Times two

Efter att ha sovit bort en hel dag, efter Australia Day, blev det åter igen dags för jobb. När vi inte jobbar, eller åker skidor blir det häng på mysiga fik med otroligt goda bakelser (ännu en gång njuter mitt inre fetto av situationen), vilket jag redan nämnt tidigare. För att hålla oss på den goda sidan, när vi inte åker har möjlighet (läs orkar) åka skidor, blir det hederliga powerswalks.

Två vilodagar, sedan blev det utgång. Jag försöker komma underfund med varför vi utsätter oss för det hela egentligen. Visserligen har vi för det mesta otroligt trevligt, men dagen efter är alltid lika seg, med alldeles för lite sömn, och alldeles för segt att gå upp. Det är nog de trevliga människorna som väger upp det hela.
Till expempel, i fredags var det early dinner, jag slutade lite före de andra, så jag fixade Spaghetti&köttfärssås eftersom vi tröttnat på Mikes mat... Mätta och belåtna började vi fixa iordning oss för det sociala utelivet, drog till Flanningans, Ecco och sedan Highways.
Liveband på Flanningans, härlig stämning, galna britter på Ecco, supersköna Jethro från Holland, som även han är säsongare, och ägaren på High Ways som påminde om någon fån Italienska maffian, insisterade på att vi skulle stanna på High Ways, så att han kunde bjuda oss på några drinkar, istället för att gå hem, sammanfattar fredagskvällen rätt bra.
"I've seen you on the street before, you are so cute."

Utgång två var lite mer spontan än den första. Hanna hade mått mindre bra, konsekvenser från kvällen innan;D Men det var trots allt en lördagskväll, och både jag och Hanna hade vänt på dygnet och sovit bort största delen av dagen. Så efter jobbet drog vi till Ecco för att jämna ut det hela. (Kvällens regel; enbart en drink, undantag om någon bjuder) där träffade vi Londonkillarna Chris och Sean, älskar Londondialekten! Kvällen fortsatte sedan med dans på High Ways, där vi hittade fler Svenskar att äga dansgolvet med, nämligen Martin och hans vänner som kommit på besök.
Mycket bra avslut på veckan må jag säga. Nu bär det av till Mc Café, högtid för en Chailatte!

Peace


Kramkalas!

 


Australia Day

"Ready to celebrate Australia day tomorrow?"

Alltid lär man sig något nytt!
Eftersom jag aldrig firat Australia day (ja, det heter faktiskt så) tidigare, var det högtid att göra någonting åt det hela. Seb, som är från Australien tyckte hursomhelst att jag borde fira det hela. Visst tänkte jag, utan att veta vad jag gav mig in på. Lite mer spänning i tillvaron är väl aldrig fel?

Efter jobbet mötte vi (en pepp Sylvia&Emma, och en halv-sjuk Hanna, hon är inte den som är den, så klart att hon följde med) upp Seb och de andra australiensarna på Ecco. Där fanns det även en viss snowboard-Dave, som är från Kitz, som även han firade sin allra första Australia day.
Eftersom jag fortfarande inte hade någon aning om vad firandet gick ut på, va Seb helt enkelt illa tvungen att förklara. Hans korta version; bli full på billigt vin. Varför uppfattade jag inte riktigt, någonting med att Britterna lämnade Australien för en himlans massa år sedan. Något i stil med en nationaldag? I Australien hålls hursomhelst stora parader och allt firas jätte stort.

Hanna och Emma övergav Ecco runt midnatt, medan Dave höll mig sällskap :) Kvällen bjöds på alldeles för många spirtzers, mojitoshots och jägermeister... Ingen vidare kombination, och jag mådde halvbra dagen efter, men gratis är gott, och inte kan man tacka nej när man blir bjuden;D
Med andra ord lyckades jag med firandet av Australia day. Lyckligtvis hade jag min första lediga dag på 13 dagar, dagen efter, mycket välförtjänt och behövlig. Vi passade på att feta på oss, och spendera största delen i sängen efter det hela;D

Ett skepp kommer lastat med choklad! (Ice Age & Mamma Mia)

 




Fit for fight

Back in the game!
Anser att det verkligen var på tiden med en lyckad fredags-utgång. Pepp som bara den, efter en lyckad kväll på jobbet, med inte alltför stora förväntingar på kvällen begav vi oss in till stan. Med tanke på alla människor som tagit över stan, med tanke på Hanhnenkamn-rennen hade de flesta ställen inträde,men tack vare våra kontakter lyckades vi dock komma in på vårt älskade Ecco, där kvällen spenderas med några av våra egna gäster från hotellet.
Perfa kväll!

 

 


Walks to remember

Åter igen känns det mer som vår än vinter här.
En bild säger mer än tusen ord;


Störtloppsbacken!

 


Hahnekamn-rennen 2010

Under helgen har lilla Kitzbühl invaderats av drygt 100 000 människor. Detta beror på Hahnenkamn-rennen, Super-G, slalom och störtloppsåkning, som har varit 22-24. Vart man än har gått har det alltså varit fullt med människor, fulla människor. Lite trångt på gatorna, men stämningen har verkligen varit på topp. Otroligt spännande att titta på tävlingarna, trots att jag inte är särskilt insatt i skidsport. Hela stan har varit fylld av någon sorts festivalkänsla,som grott, och nådde sin högst peak under lördagskvällen, då alla människor tycktes vara lite extra glada och fulla.

En obeskrivlig upplevelse, som bör upplevas.

 


Jägermeister med Loella, alldeles för tidigt på dan' ;D


I väntan på prisutdelningen


Prisutdelningen!


Back When

Det har blivit väldigt få utgångarna den två senaste veckorna vilket är lite sorgligt om någon skulle fråga mig. Något som är ännu sorgligare, är att jag varken varit pepp, eller orkat gå ut.
Vi försökte oss på en liten utgång förra veckan (15/1), vilket blev mindre lyckad enligt mig. Därför kändes det extra kul att veta att Loella skulle komma. Skönare människa får man verkligen leta länge efter.  Det blev hursomhelst ett besök på La Fonda, och efter det Flanningans. Mycket trevlig kväll. Dock blev det ingen Ecco-toa-bild, därför bjuder jag istället på Flanningans-toa-kort ;D


Skidåkning till max

Under den gågna veckan/veckorna har jag passat på att åka skidor hela tre gånger! Måste även tillägga att två av dessa gånger skedde två dagar i rad. Om det inte framgår, så är jag otroligt stolt över mig själv. Jag har som sagt avklarat barnbacken, den tillhör nu det förgångna, jag har klarat av de blåa backarna (beginners) och överlevt de röda (intermediate). Jag har helt enkelt tänjt mina gränser med god marginal.

Skidåkningen har blivit ännu roligare, och jag ser tillbaka på barnbacken och skrattar lite smått för mig själv. Nu i efterhand inser jag att mina småsyskon må har haft rätt; backen var inte särskilt brant. Det hela blir ännu roligare, när man vet att man faktiskt kan ha kontroll över skidorna, plus den fina utsikten som jag aldrig kommer tröttna på. Och blir man trött på att åka i backarna, kan man alltid njuta av solen på 1800 meters höjd. Mycket lyckat!

Sist jag åkte skidor hade jag även turen att få en privatlektion med Sofia, som är skidlärare, och den som övertygade mig att följa med hit. Mycket välbehövlig sådan. Nu kan jag grunderna, och vet vad jag behöver jobba mer på, för att undvika slita ut mina knän. Tack vare henne, klarade jag även av att åka min allra första riktigt branta, röda backe. Klarade hela backen nästan utan problem, men höll på att köra på en gammal tant när jag tagit mig ner från backen, precis innan Alpenhaus (restaurang).
Jag trodde att både jag och tanten skulle dö... Men jag överlevde, och det hela slutade med att jag hängde med Sofia och resten av hennes coola arbetskollegor från hennes skidskola.
Chill.

 


Chill i solen!


Börjar vänja mig vid den höga höjden


People always leave

Helt galet vad fort tiden går. Jag vet att jag säger det ofta, men nu har det verkligen varit påtagligt. Sebs två veckor hos mig tillhör nu det förflutna, vilket känns en gnutta sorgligt. Tyvärr blev det ingen middag på vår 17-månadersdag som jag hade tänkt mig, väldigt få middagar överhuvudtaget med tanke på att jag jobbat största delen (11 dagar i sträck).Men vi har ändå hunnit med en middag på Huber-Bräu (dit tar vi alla på deras första kväll), en tacokväll, en wok-kväll och skidåkning. När jag inte åkt skidor med de andra har jag antingen sovit, spenderat tid på McCaféet med en Chailatte,tagit långa (vår)promenader, varit med Hanna och träffat Sofia, eller upptäckt både M-preis (superfräsch mataffär) och DM (butik där man kan hitta allt från hälsosam mat, till helt underbar sminkprodukter och dylikt), som vi bokstavligen bor granne med.

När han Seb hade vi ett mycket stökigt gäng britter, men lärarna var mycket trevliga. De ersattes sedan av ännu ett härligt gäng, från nordöstra Österrike, helt galna. Men nu har både de och Seb åkt, vilket känns en gnutta tomt.
People always leave, and that's pretty sad. Jag borde inte fästa mig så lätt vid saker och ting.

 


Modiga Sylvia!

Jag maste bara tala om for er att jag uppdaterat mig fran barnbacke, till bla backe, till en som nastan kan klassas som rod! De ni. Forstar ni vad som har hant?! Och jag lever. Gosh vad stolt jag ar.

Seb ar forovrigt har ocksa, skickar ivag honom med de andra for att aka skidor i de mer spannande backarna, medan jag jobbar och sover bort dagarna. Amanda har kommit ocksa, sa nu ar vi ett gang pa fyra tjejer.
I helgen ar det Hahnenkammrennen, vilket innebar en hel del manniskor overallt. Forhoppningsvis kommer vi ivag nagon dag och kan titta pa tavlingarna.
Mycket mer har det inte hant har...


The Fear

Barnbacken var avstäng, så jag hade inget annat val än att åka min allra första blåa backe igår.
Jag trodde att jag skulle dö. Jag ramlade, glömde bort att ha kontroll, och greps av panik. Men jag överlevde,
men en öm tumme..


långt, långt däruppe åker vi!!!



McCafé & andra onyttigheter

Händer egentligen inte så mycket spännande saker längre. Jobbat, i princip varje dag nu, och när jag inte jobbar, övertalar jag de andra att vi ska till McCafé och drick chailatte, feta på oss med choklad som gästerna ger oss som tackgåvor, eller så blir vi bjuda på middag på Huber-Bräu.
Chill.




The Latest

Dagarna, för att inte tala om kvällarna har blivit mycket lugnare. Senaste utgången, en mycket lyckad sådan också, var i fredags, då dagen började med Powerwalk och styrkeövningar. Efter det blev det fika, på ett supermysigt ställe, med underbart goda, och vackra bakelser. 
Anyways, tillbaka till utgången! Det blev alltså vår vanliga barrunda, med lite små justeringar. Vi skippade La Fonda, drog direkt till Flanningans där det spelades livemusik. Vår lilla grupp bestående av mig själv, Emma och Hanna expanderades till ytterligare några svenskar, nämligen Alexandra, Oscar och Martin från Halmstad. För att inte tala om den ryska maffian som satt ett bord bort. Stora biffiga män, och någon som liknade en livvakt. Mycket roande att titta på tyckte både jag, Oscar och Alex. Till skillnad från tidigare gånger chillade vi länge på Flanningans, innan vi drog vidare till vårt älskade Ecco. Det blev några timmar även där, innan det bar av till High Ways, och ett mycket tomt dansgolv. Bad Marcus att åtgärda detta åt mig, men till ingen nytta. Tillslut insåg jag och Emma att enbart vi kunde lösa problemet, sagt och gjort! Vips blev det mer dans. Success. På Highways fick jag även höra att det gått rykten om att jag är från Brasilien, vilket innebär att jag kan göra precis vad jag vill, och skylla det på "den braslianska tjejen" ;D

"Oh, you are not from Brasil? Well, you are right, Sweden is not as exotic as Brasil, but that's ok."



Redo för utgång!


Emma, Alex & Martin på Flanningans


Chill med Oscar och två brittiska tjejer. Names unknown.


Sedan mötte vi Iris, från Barcelona, superskön tjej


Obligatoriska toa-fotot på Ecco ;D



Det finns hopp!

Nu är Hanna och jag uppe i två hela vilodagar(onsdag+torsdag), vilket rent logiskt borde innebära att vi ligger på plus minus noll, och kan på sätt och vis kalla denna vecka "grå". Detta om vi lyckas hålla oss hemma både fredag och lördagkväll. (vilket i skrivandets stund verkar omojligt, da vi faktiskt ska ut ikvall...)

Onsdag blev en jobbdag för min del, följt av fika, after-ski på Londoners och middag på La Fonda. Kvällen avslutades sedan med en One Tree Hill kväll. , så det kanske finns hopp för oss.

Dessutom kommer Seb snart, den 13:e januari närmare bestämt. Lycka!


Days like this

Om jag inte skärper mig och sätter igång med skidåkandet på allvar, som de andra två tjejerna, kommer ni nog inte känna igen mig när jag hem, med tanke på hur våra festvanor ser ut. Kalorierna borde sätta spår för eller senare. Skärpning!

Hannas och min deal gick alltså inte så bra, det gick inte alls, rättare sagt. Efter att de andra hade åkt skidor en hel dag, och jag varit hemma och sovit bort i stort sätt hela dagen, var det högtid för After-ski på Londoners! De som spelar är så jäkla sköna, och "vårt" hörn har de skönaste människorna man kan hitta. :) Vi hann till och med en liten paus, i form av mat hemma på hotellet innan vi begav oss in mot stan igen. Helt opepp, och trött på det mesta, med en jätte klump i magen. Men här bangas det inte ur. Det är allt eller inget;D

På Ecco var det somsagt Kennos allra sista kväll iKitzbühl, han överger oss (trogna kunder) för en nyköpt bar i Berlin. *tåriögat* Mitt i det hela, talar Mellis, den andra supersköna bartendern att vår nästa drink redan är betald. Detta av en helt random äldre herre, som vi sett tidigare på after-ski:n, som dessutom lämnat baren. Gratis är gott har jag hört;)

Inte nog med det, helt plötsligt ringer Dandy, en gammal vän från Munchen och talar om att han befinner sig i Kitzbühl med jobbet. (klumpen i magen jag talde om tidigare) Visserligen överdrev jag en aning, för det var inte så hemskt som jag hade förväntat mig. Kvällen slutade hursomhelst en trappa ner, på Take Five, där jag kände mig alldles för oplacerad. För er som har sett Gossip Girl, föreställ er uteställerna Chuck, Blair och company spenderar sin tid.... Man kunde lätt peka ut dessa människor, rikemansbarnen med allt jag bara kan drömma om. Och där stod jag i mina jeans och sneakers...

Overall, en konstig, men helt ok kväll.






Kenno och Mellis, skönaste bartenders ever!
Ecco, the place to be. tro mig;D


Dr. Jekyll & Mr. Hyde

Det finns mycket saker jag irriterar mig på, högst på listan för tillfället är hur otrevliga arbetsgivare kan vara. Inte för att det måste, utan just för att de kan. Jag förstår inte poängen med det hela.

Jobbet är somsagt rätt soft, egentligen borde jag inte klaga. Lönen är helt ok, och vi får både boende och mat. Inget lyxhotell, men det funkar ändå. Chefen däremot, det är en tidfråga tills jag får ett utbrott! Hans humör ändras från minut till minut, vilket innebär att det säkraste är att vara på sin vakt precis hela tiden. Ena stunden skämtar han och är superglad, andra jätte stressad (över absolut ingenting), skäller ut oss för sådant vi inte ens kan rå för, och klankar ner på oss. Det är just i sådana situationer det känns mindre roligt att jobba, och jag blir så sjukt opepp.

Till exempel, här om dagen, när jag och Hanna var lediga, skulle Emma jobba sina 6 timmar, hade M bara talat om att hon skulle hjälpa tilll på frukosten, städa de rummen som gästerna lämnat och room service. Detta tog inte hela 6 timmar, så när Emma kände sig klar, kom hon upp till mig, för att vi skulle kunna käka lunch tillsammans. När vi sedan hade ätit klart, och diskat efter oss, kommer en bly förbannad M ner, undrar hur länge Emma hade jobbat, och skäller sedan ut henne för att hon inte jobbat i 6 timmar. Efter det fortsätter han att klanka ner på oss båda, om hur vi slarviga och oansvariga vi är, för att sedan svara i sin mobil som ringer och bli en helt annan människa. Så fort samtalet är över fortsätter han att hacka lite till på Emma, om hur hon (och vi andra) måste lära oss att skapa och hitta jobb för att fylla ut tiden. Kan tilläggas att han tidigare sagt till Emma att hon kunde sluta så fort hon blev klar med just frukosten, städnigen och room service. Att han dessutom inte ta till sig våra kommentarer, eller vad vi har att säga om situation gör det hela bara ännu värre.

En vacker dag kommer han att dö av hjärtattack om han inte skärper sig.


Back to start

Hanna och jag bestämde oss i söndags att ha en så kallad vit vecka, ingen utgång, inget godis. Ett nyttigare liv helt enkelt. Sedan ändrade vi oss till att kalla det hela en "grå" vecka, eftersom vi helt enkelt inte kunde skippa varken Kennos sista kväll på Ecco eller en utgång fredag/lördag. Detta var alltså vår briljanta deal (som inte höll längre än till måndagkväll).
En del av Hannas familj befinner sig nämligen här, och när de kom blev det middag på Huberbrof, en Österrikisk restaurang med otroligt god mat. Det råkar även vara så att de har den enda ölen jag dricker, Augustinus... Eftersom varken jag och Hanna bangar ur, blev det givetvis varsin sådan till maten. (Mitt inre, mer kloka jag räknar alla kalorier för fullt!!!)

Hursomhelst, kvällen var mycket trevlig, och jag vägde sedan upp det hela med att plugga körkortsteori hela kvällen. Jag väljer att se det som plus minus noll -_-'


5 veckor

Jag har nu varit här i fem veckor, helt sjukt! Under dessa fem veckor har jag åkt skidor två gånger, vilket känns lite skamligt. Jag skyller på mina kassa knän. Men förhoppningsvis kan jag åka lite mer, har trots allt tid på mig!
Jobbet lunkar på, idag har vi haft ledigt hela dagen, vilket känns underbart skönt, och välbehövligt. Vilodag imorgon också, men på onsdag blir det Ecco!

Seb (min Seb) Saknar dig! Se till att fixa en biljett hit nu. Min abstinens börjar bli lite mycket nu. <3
Frida, hoppas du mår bra, och att bebisen är snäll:) Och Linda, lätt att jag shoppar med dig! Bokar biljett så fort jag kommer hem! ;D

Inga pensionärer längre!

Det nya året har fortsatt i nästan samma spår som allra första veckan, festande tre dagar i rad. Nyårsafton, nyårsdagen, och givetvis lördagen också, bara för att det var en lördag. Detta kombinerat med inte alltför mycket sömn har satt sina spår, och jag har knappt gjort något alls efter de få timmarna vi jobbat. Fredagen spenderades på Ecco i x antal timmar, chill. Helt klar vårt favorit ställe! Emma drog hem tidigt, men jag och Hanna var kvar en stund, innan vi begav oss till Highways, där var det ganska dött, vilket egentligen är rätt logiskt, eftersom alla hade festat så mycket dagen innan.

Lördagen blev även den en jobbdag, men vi hade hela eftermiddagen och kvällen ledig! Det blev en fika med Hannes, vilket är lika trevligt som vanligt. Efter det fixade vi en en härlig middag, innan jag och Hanna drog ut. Eftersom vi tagit det "lugnt" med festandet, och bara hållit oss till 2 barer/ställen varje kväll valde vi att ta vår vanliga barrunda. Denna består av (La Fonda, som vi struntade i denna gång) Flanningans, Ecco och sist men inte minst High Ways.
Mycket händelserik kväll med trevliga människor. Jag fick till och med användning för min högstadie/gymnasiespanska! ;D Eftersom kvällen var så fullspäckad, blev det inte alltför många timmars sömn denna natt heller. Hemma 5.30, och upp 7.00. Jag börja känna mig en gnutta sliten nu, vilket är självförvållat. Så för att åtgärda det, stannade jag hemma idag medan de andra två åkte skidor. Igår sov jag till och från under hela eftermiddagen, och väcktes av att Seb ringde och tyckte att vi skulle ut och äta. Kändes skönt att veta  att jag faktiskt mådde bra jämfört med honom och hans brittiska polare som jag inte minns namnet på. Vi fetade hursomhelst på oss, och sedan blev det Toy Story! xD Chill


Utgång 1


utgång 2


utgång 3


New Years Eve in Kitzbühl

God fortsättning på det nya året kära vänner!

Själv har jag inte riktigt insett att det är 2010 än, jag som nyss lärt mig att skriva 2009, istället för 2008... Anyways, nytt år, nya möjligheter, Kan det bli bättre!?
Nyårsafton började med att gå upp vid kvart över sex för att jobba frukost i ett par timmar. Detta följdes sedan upp med att inhandla nyårsmat. Planen från början var att reservera bord någonstans, men med tanke på att vi befinner oss på en turistort tänkte vi om. Dessutom jobbade jag, Emma och Hanna kväll också, så istället inhandlade vi allt vi behövde till något så enkelt, men gott som Tacos! Ingen lyxig nyårsmat, men fy sjutton vad jag saknat mycket det. Efter maten blev det ytterligare lite mat, i from av dessert innan vi börjar göra oss iordning för att möta Sofia och resten av gänget på Sigishans, ett av de få ställen som inte tar inträde pga av dagen till ära, eller är alldeles för packat. Att ta sig från punkt A till punkt B, i vårt all från Hotellet till centrum var en upplevelse i sig. Folk hade redan börjat skjuta raketer, vilket de förövrigt hade gjort sedan fyra, fem tiden på eftermiddagen. Hursomhelst, centrum påminde mest om en krigszon, och eftersom man aldrig visste om det va smällare eller raketer folk tände på, blev det extra obehagligt att befinna sig på gatorna. För att inte tala om ljudet! Fy fan säger jag bara.

På Sigishans hanns det med en drink, innan vi begav av mot störtloppsbacken, för att hinna se fyrverkerierna. Det hela slutade med att vi inte såg någonting alls, det låg en blandning av dimma och rök över hela byn, men det räckte med de lilla vi såg. Tolvslaget firades med glädje champagne, för att sedan inse att hur fan ska vi komma nerför den branta backen!? (Under Hanenkamveckan hålls stora  tävlingar i just denna backe) Då visar det sig att enda sättet att ta sig ner tillbaka till byn (aka krigszonen) var att åka plastpåse nerför hela störtloppsbacken(!) Kan tilläggas att jag inte va r klädd för detta... Grupptrycket ökade, och det var bara att swischa ner, bli blöt och få lite ont i rumpan. Men fy satan va roligt det var!!! Adrenalin.
Efter denna mycket roliga upplevelsen bar det av till Ecco, men det var så packat att det inte gick att komma in (med packat menar jag att de som jobbade där inte kom därifrån förrän 8-tiden på morgonen dagen därpå, dvs nyårsdagen!) Istället gick vi över gatan till La Fonda, tog varsin drink, innan vi begav oss hem igen för att få i oss några timmars sömn, innan vi skulle börja jobba igen.

Nyårsafton är en gnutta överskattad, men jag lyckades ha en rätt trevlig kväll ändå. Nu ska jag se till att det nya året blir bättre än någonsin!




RSS 2.0